På väg åt rätt håll

Den här bloggen uppdaterar sig tydligen inte själv, man måste uppenbarligen skriva lite ibland också. Eller måste och måste. Det finns ju ingen lag på att uppdatera en blogg med inlägg varje dag, vecka eller ens månad. Ibland händer det ju inte så mycket värt att skriva om.

 

Så här 1½ år efter hjärtinfarkt och stroke, drygt 1 år efter hjärtoperation, och ett halvår efter att ha fått en pacemaker tycker jag ändå att jag kan summera den senaste tiden som positiv. Riktigt positiv.

Nedstämdheten som tyngde mig i höstas har försvunnit till stor del. Peppar, peppar.. Att ha börjat arbeta igen är härligt på många sätt. Tillochmed i beaktande att jag under mina 10 veckotimmar har hand om enhetens jourtelefon. Något som jag alltid har hatat över allt annat på jobbet. Chefen blev nog lite förvånad när jag själv föreslog detta när vi diskuterade mina sysslor när det var dags att börja jobba. Jag tänkte lite att jag får väl ha den där förb****de, jä**a telefonf*n tills jag älskar den. Man kan ju inte bara ha kul på jobbet. Nu hatar jag den inte lika mycket. Härligt är känslan av att göra någon nytta, att vara någon igen. Samt lära känna alla nya kollegor lite mer än att bara se dem i andra änden av korridoren eller säga hej vid kaffeapparaten. Jag har fått många nya trevliga kollegor!

 

Häromdagen var jag på hjärtkontroll. Något jag gör varje år, men nu kanske lite mer intensivt sedan senaste hjärtoperationerna. Allt såg bra ut med nät/stent, klaffar, flöde, tryck och pacemaker. Inte för att jag egentligen trodde annat. Men ändå skönt att få ett ”kvitto”. Som en besiktning.

 

Min strokeskadade vänsterarm och hand händer det inte så mycket med, även om jag kan märka små marginella skillnader i positiv riktning. Benet är det mycket positivare med. Jag märker speciellt på jobbet och i trappor att jag kan röra mig mycket, mycket bättre än för bara några veckor sedan. En helt annan balans och säkerhet. Igår hade jag visserligen mentalt stöd och sällskap av min fru – men gick ändå en promenad på tre kvarter utan käpp. Jag kunde också, för första gången efter stroken, göra lite nytta genom att bära ut skräp till sophuset. En påse i varje hand. Japp, även i vänster. Tack vare krokiga fingrar och en mycket lätt påse. Att kunna ta en påse i vänster hand och gå till sophuset utan käpp gjorde min dag! Eller vecka. Eller månad.

Havskatten

Ann Rosmans bästa

Författare: Ann Rosman

Titel: Havskatten

Sidor: 496

Utspelar sig år: 1906 och 2013

Utspelar sig på: Marstrand

Förlag: Ponto

Utgiven: 2014 (Häftad/storpocket 2015)

---

Det går att sammanfatta den här boken i en enda kort mening; Ann Rosman har överträffat sig själv!

Som vanligt i Rosmans böcker så får läsaren följa med i två parallella historier. Dels societetslivet på Marstrand år 1906. Det kretsar runt direktör Lundgrens sjukliga dotter Karolina, men också intriger och societetens spel med och mellan övrig familj, kung Oscar II, greve Lagercreutz, tångbad, läkare, baler och utflykter.

Parallellhistorien utspelar sig 2013 och kretsar runt när brandmännen hittar en död man i samband med en övning på det förfallna Turisthotellet. Allt tyder på att mannen kan vara mördad.

I vanliga fall när jag läser böcker med parallella historier brukar jag fastna för en av historierna och mest längta tills det är dags för den igen, och därmed också snabbläsa den/de andra historien/historierna för att komma fram till favorithistorien igen. I Havskatten får jag inte alls den känslan. Båda historierna är lika bra, om än mycket annorlunda.  Jag vill inte att avsnittet tar slut – men längtar samtidigt till att läsa mer om den andra ”historien”. Anar man inte en öppning för en del 2 dessutom…?

I de andra böckerna av Ann Rosman är de direkta beröringspunkterna mellan parallellhistorierna mer signifikanta än i denna bok. I Havskatten är dock de indirekta beröringspunkterna fler.