Att filosofera om människor

Bland det bästa under helgerna tycker jag är frukoststunderna på lördag och söndag med min sambo. Måltiderna blir ofta utdragna i ett härligt filosoferande tillsammans om olika saker. I lördags morse när jag kom in i köket satt sambon redan vid bordet och drack kaffe. Jag frågade vad hon har gjort sen hon steg upp. Svaret blev att hon har gjort ungefär som hennes farmor brukade göra – sitta vid bordet, dricka kaffe och titta ut genom fönstret. Att sakta betrakta världen utanför. Detta blev inkörsporten till den måltidens filosofier. Vi kom in på den där klassiska liknelsen om vad en människa upplevde under sin livstid för 200 år sedan är ungefär vad vi tar till oss idag genom att bläddra igenom en kvällstidning. Men också att man då säkerligen hade mer tid att bearbeta upplevelserna eftersom de var mer utspridda och det lilla kanske blev stort. Då var det säkert stort när nyheten om att ”Kalle i svängen” hade brutit benet slog ner. Detta kanske man fick reda på från grannen, som hade hört det av pigan, som i sin tur hade fått reda på det av sin kusin. Och så vidare. Klassiskt byskvaller alltså. Då hade folk tid att prata, reflektera på ett annat sätt. Och så var det såklart med stora nyheter också. Man kan nästan bara tänka sig dessa människor i dagens tid och hur skvallret och nyheterna sprids om att ”ryssen har gått in i Ukraina”. Idag bläddrar vi mest igenom tidningen eller läser nyheterna på Internet – och kanske reflekterar lite i förbifarten om ett krig i Syrien, en ihjälslagen fotbollssupporter, om ryssen i Ukraina osv, osv.

Vi filosoferade tillbaks till ”farmor” och ”liknande” personer i våra liv. Vad vet vi om dem? Vi kanske har hört berättas av våra föräldrar. Men våra kusiner kanske har fått en helt annan bild av ”sin” farmor genom sina föräldrar. Denna person som kanske är farmor till flera och mormor till andra kanske för vissa är ”den där stålkvinnan” men för andra är hon ”snåla gammaltanten” eller ”hon som alltid gick i svart”. Alla är vi nog mängder av personer – för andra.

För att knyta an till mitt förra blogginlägg – ”De okändas memoarer” – så skulle säkerligen varje person i vår bakgrund vara intressant att veta mer om. Ibland när jag besöker en kyrkogård kan jag bara gå sakta och titta, läsa på gravstenarna. Titta på namn, titlar och levnadsår. Fundera på vem det var, vad har hon levt för liv, hur hamnade han i denna stad, varifrån kommer hennes släkt, vem är hans barnbarn och vad gör de idag.

Att bara tänka på sina egna förfäder. Eller mina - vad de arbetade med, sitt ursprung i nuvarande Polen, Tyskland och den lilla byn i norra Bohuslän gör att man inser att alla människor har ett intressant liv. Så även du. Och jag.

Att jag själv tycker att jag har levt ett händelselöst och torftigt liv är nog bara att slå ur hågen. Om rätt berättare om många år skulle gräva i din, eller min, historia och få fram de intressanta sakerna och aspekterna skulle läsaren kunna fångas av en person som levde i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, som har upplevt sin uppväxt och skolgång på sitt sätt. Som har påverkats av arbete, resor och händelser. På sitt sätt.

De okändas memoarer

Så länge jag kan minnas så har jag tyckt om att läsa biografier,memoarer och andra böcker om människor. Det har blivit några under åren. Ofta har det handlat om ”stora” personer, som Hitler och Bill Clinton. Det står fortfarande flera olästa böcker av dessa slag i bokhyllan här hemma. Vid årets bokrea tillkom ytterligare några, t.ex. Abraham Lincoln:Hans liv och tid av Staffan Ekendahl,Diktatorernas kvinnor av Diane Ducret.

Det finns många memoarer och biografier jag saknar. Så egentligen är det väl bara att handla? Nja, nu tänker jag mer på böcker som inte finns eller som jag inte vet om de finns. Jag har ett tag tänkt att det vore intressant att läsa om Margaret Thatcher – men nu har det visst kommit en bok om henne. Jag förutsätter att det däri går att läsa om bombdådet mot henne i Brighton och hennes agerande i samband med Falklandskriget. Men boken ifråga måste jag väl läsa för att se om det även finns med avsnitt om hennes prepolitiska liv som kemist när hon uppfann mjukglassen, och hennes postpolitiska liv när hennes son på något sätt var inblandad i ett kuppförsök i Ekvatorialguinea. En annan bok som redan finns är den om Malala Yousafzai. Men då hon är född 1997 kan man förhoppningsvis förvänta att hon långt senare skriver en ny bok där hon ser tillbaks på sitt liv, kanske då inte bara om sin kamp mot Talibanerna utan även som pristagare av Nobels fredspris.

 

Men böcker som inte finns alls då? Under Nelson Mandelas sista år och sedan hans frånfälle har det kommit åtskilliga böcker om honom och ANC:s kamp mot apartheid i Sydafrika. Men denna kamp och tid i Sydafrika har ju även andra vinklar och sidor. Frederik Willem de Klerk kan man säga stod både på den andra och samma sida som Mandela. Att få de Klerks syn på det mesta vore intressant – liksom hans företrädare Pieter Willem Botha, som jag och säkert många andra minns särskilt från den värsta apartheidtiden. Mitt uppe i allt detta vore det intressant att läsa memoarerna eller biografier av/om Lawrence Lucas Manyane Mangop, Lennox Leslie Wongama Sebe, Tutor Nyangilizwe Vulindlela Ndamase och Patrick Ramaano Mbulaheni Mphephu – som alla var presidenter under viss tid i de s.k. självständiga hemländerna(Bophuthatswana, Ciskei, Transkei respektive Venda). Vad fick dessa personer att ställa upp på att leda ”länder” inom apartheidpolitiken som Sydafrika aktivt bröt loss från moderslandet? Ställde de ens upp frivilligt? Och som motvikt till den motvikten skulle det vara intressant att läsa om t.ex. Tsiame Kenneth Mopeli som var chefsminister och ledde ett av de hemländer som inte blev självständigt – Qwaqwa.

 

När jag ändå rör mig i södra Afrika så skulle jag vilja läsa om Graça Machel, som mig veterligen är en av de få människor som har varit gift med två stycken presidenter och är änka efter båda – Moçambiques Samora Machel och Sydafrikas Nelson Mandela.Hon kan knappast ha levt ett liv i tristess.

 

Med tanke på alla biografier om brutala härskare och despoter är det märkligt att det saknas ordentliga biografier om personer som Idi Amin,Mobutu och Bokassa. Den senare som tog makten i Centralafrika och sen utnämnde sig till kejsare.

 

För att hoppa till en annan kontinent så vore det intressant att veta mer, i den utsträckning det nu går att få reda på, om de tre Kim i Nordkorea, Kim Il Sung, Kim Jong Il och Kim Jong-un. Av alla totalkorkade historier om dem vore det intressant att få andra vinklar och orsaker till historierna.

 

Vilka ”typer” av människor man gillar att läsa om speglar naturligtvis vilka andra intressen man har. Ni som känner mig vet att varken idrott eller musik har betydande delar i mitt liv, därav inte någon klar önskan om biografier om personer inom dessa områden. Politiker, kungligheter och ledare är mer min ”grej”, och detta tillsammans med vissa områden och samhällen i världen. Balkan och f.d. Sovjet är geografiska områden jag är intresserad av. Det finns mängder av människor där som jag gärna hade läst om. Enver Hoxha och Nicolae Ceaușescu, de gamla diktatorerna i Albanien och Rumänien vill jag gärna veta mer om.

 

Hur många känner till att ledaren för den tjetjenska självständighetsrörelsen Dzjochar Dudajev stred för Sovjet i Afghanistan och senare var chef för en flygbas i estniska sovjetrepubliken – där han tog parti för esterna i deras självständighetskamp? Hur mycket mer finns det inte att berätta om denne man…

Väl i den sovjetiska sfären skulle jag vilja veta mer om Eduard Sjevardnadze, som både har varit sovjetisk utrikesminister och georgisk president.

 

I Europa finns flera ex- och exilregenter som skulle vara spännande att veta mer om. Som den jugoslaviske tronpretendenten Alexander(II) som föddes i svit 212 på Claridge’s Hotel i London. Denna svit gjordes innan födseln, med brittiska regeringens godkännande, om till jugoslaviskt territorium så att kronprinsen skulle födas i ”hemlandet”.

 

För att avrunda detta vänder jag tillbaks till Afrika. Att få läsa Ellen Johnson Sirleafs memoarer skulle vara otroligt intressant. Denna dam som blev den första valda kvinnliga presidenten i Afrika och som dessutom har fått hyfsad ordning på det av krig söndertrasade Liberia. Dessutom fick hon nobels fredpris 2011.

 

En spännande biografi att läsa vore om nåågon helt okänd person. Fast detta torde bli ett Moment 22 eftersom denna person då skulle bli känd.

 

Var är alla svenskar då?

Ja, jag får fundera och kanske återkomma med en del två…

Flykten från Läger 14

Pojken som åt upp sin mammas mat

Författare: Blaine Harden

Titel: Flykten från Läger 14

Undertitel: Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger

Antal sidor: 244

Utspelar sig år: ca 1985-2011

Utspelar sig i: Mestadels i Nordkorea men även i Kina, Sydkorea och USA.

Originaltitel: Escape from Camp14

Originalundertitel: xx

Översättning: Tomas Håkansson

Förlag: Pocketförlaget

Utgiven 2013 i pocket)

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

Shin Dong-huyk föddes 1982 i ett nordkoreanskt arbetsläger. Han är den förste, och hittills ende kände, som har fötts och rymt från ett arbetsläger i Nordkorea. Tyvärr är det inte Shin själv som har skrivit boken  utan är resultatet av intervjuer av författaren Blaine Harden.  Författaren beskriver Shins liv och flykt på ett bra och lagom detaljerat sätt. Då Nordkorea är ett sådant slutet land är det svårt för författaren att verifiera uppgifter som Shin nämner. Detta beskriver också författaren. Det beskrivs också att Shin har ändrat vissa saker i sin berättelse och jag tycker mig, mellan raderna, ana författarens tveksamhet inför Shins berättelse emellanåt.

Det är en fruktansvärd berättelse läsaren får ta del av. En uppväxt i ett koncentrationsläger med svält, våld och avrättningar. Shin var bara några år när han, liksom andra i den åldern, skildes från sin mor och fick tillbringa nätterna i sovsalar och dagarna i skolan, där indoktrinering skedde av lägrets regler och uppmaningar om att ange varandra. Shin fick se en klasskompis bli ihjälslagen av läraren i skolan då det hade hittats fem majskorn i flickans kläder. Shin var också tvungen att se på när hans mamma hängdes och hans storebror arkebuserades.

Lite grovt kan man säga att boken är indelad i tre delar – om Shins uppväxt och liv i arbetslägret, om hans flykt, och hans försök till anpassning utomlands.

Alla tre delar är intressanta och väl beskrivna. För min del är ändå delen om livet i lägret den intressantaste läsningen.  Nordkorea är ett skrämmande land men ändå är det fascinerande att läsa om det.

Författaren Blaine Harden är en prisbelönt journalist som bland annat har skrivit för The Economist, Washington Post och Time Magazine.

Den långa vägen tillbaks

Jag har ju i olika inlägg beskrivit det senaste årets vedermödor. Som kortresumé kan det beskrivas - sjukskrivning i mitten av juni 2013 inför en hjärtoperation, blodförgiftning i början av juli, någon typ av hjärtinfarkt i slutet av samma månad, stroke i augusti och hjärtoperation i november. Efter strokens vänstersidiga förlamning började rehabiliteringen omgående. Via rullstol, bock, krycka och käpp har jag fått lära mig att på nytt använda benen och börja gå. I vänster arm finns det nu lite, lite rörelse men det går inte att anända den till mycket aktivt. I början av december, bara några dagar efter hjärtoperationen, blev jag utskriven från sjukhuset( efter 5 månader). Sedan dess har jag rehabiliteringstränat 3 gånger i veckan på Dagrehab. Sedan årsskiftet har jag gjort besök på min arbetsplats en gång i veckan.
De senaste förändringarna är att jag har tagit bort en dag i veckan på Dagrehab och lagt mer tid på arbetsplatsen. I maj kommer ett avstämningsmöte hållas med mig, läkaren, arbetsgivaren och Försäkringskassan. Efter det mötet är det tänkt att jag skall börja arbetsträna.

Jag längtar tillbaks till saker som var förut. Dessa saker kanske jag aldrig kommer tillbaks till, men jag ser ändå framtiden som ljus. Nu när jag väl har lämnat sjukhuset är det främsta målet att kunna börja jobba. Jag inser också vad jag har varit med om och att allt inte är självklart här i livet. Var sak får komma när det är dags och det är ingen idé att skynda på saker. Lättare sagt än gjort kanske men viktigast i mitt liv är jag. Det där låter kanske lite illa men ibland måste man faktiskt vara lite egoistisk.

Det känns ibland som att jag befinner mig i ett ingenmansland mellan allt som hände förra året och allt som jag hoppas ska hända framöver. Trots mängder av tester och samtal med psykolog, kuratorer med mera funderar jag ibland på om jag verkligen är klar i huvudet eller om det bara är något jag inbillar mig. Ibland funderar jag tillochmed på vem jag är och om jag liknar han som jag var innan.

I allt detta mentala arbete med att "komma tillbaks" försöker jag också få perspektiv på min situation, bland annat genom att se tillbaks på vad som faktiskt har hänt och vad jag har måst utstå. Därför bilden nedan.

Hur som helst - idag gick jag min första riktiga promenad utr UTAN käpp eller andra hjälpmedel. Promenaden var på ca 1,3 km och stegräknaren visade på 3620 steg. Min sambo var med och hon bar käppen, ifall jag skulle behöva den. Min sambo har varit mitt bästa och helt ovärderliga stöd under allt jag har gått igenom under det gångna året. Jag bara önskar jag hade kunnat stötta henne lika mycket som hon har stöttat mig.

Sviter efter en månads sprutor, dropp och plodprover i samband med blodförgiftningen (intravenös antibiotika 4-5 gånger per dygn). Foto taget 4 dagar innan stroken.

Irrfärder på Balkan, del 5 - Te med munkar i ett kloster

Efter ett uppehåll på ett par månader fortsätter nu irrfärdersberättelsen från Balkan

Dagboksanteckningar

2005 – 2007

Dag 24 – måndag 28 februari 2005.

Idag kom JB, chefen på kontoret, och det blev därmed första gången jag fick träffa min handledare. JB, som har titeln minister, har varit i Thailand och hjälp till efter tsunamin. Jag fick gjort en del med min ekonomiska rapport idag.

      Efter jobbet handlade jag några vykort och en guide till Skopje med karta.

      ”Hemma” hade det kommit en (för mig) ny person till projektet som stannar två veckor. Hon, jag och de andra konsulterna på plats var ute och åt på kvällen.

Dag 25 – tisdag 1 mars 2005.

Hade en sån där dag idag då det kändes som inget blev gjort. Usch. Hade svensklektioner med VH och AV, annars blev inte mycket konkret gjort, inte ens på den ekonomiska rapporten. MG frågade om jag vill med till holländska ambassaden på torsdag, vilket inte går då jag ska med SFARM. Typiskt. MK frågade om jag ska med på ett rundabordssamtal på fredag. Det kan bli intressant. Handlade lunch från Vero.

Idag har det varit snöoväder.

      Efter jobbet var jag och köpte byxor. 1330 denarer (200 kr) kostade de. De ska läggas upp, hämtar dem imorgon. Uppläggningen kostar inget extra.

      Åt middag på Dal Met Fu för första gången. Trevligt och fint ställe.

Dag 26 – onsdag 2 mars 2005.

Frukost från det vanliga stället. Språklektion med MK. Var också med honom på några småärenden på stan. Bland annat var vi till kroatiska ambassaden, fast jag fick inte komma in. Jag visade också MK var jag bor.

Fick läst en del på jobbet, men fick inte gjort mycket konkret. Fick i alla fall diskuterat med MG vad vi ska ta upp när vi besöker de andra ambassaderna.

Efter jobbet gick jag till posten. Det verkar vara ett segt ställe, personalavlösningen i frimärkskassan tog 10 minuter. Jag handlade på Vero och hämtade mina byxor som de hade lagt upp gratis.

”Hemma” gjorde jag klart med hyran och betalningen för tvättningen. På kvällen gick jag och några av konsulterna till Tereza och åt.

Dag 27 – torsdag 3 mars 2005.

Idag var jag med SFARM, projektet som har kontor där jag bor, i Prilep och Bitola när de presenterade sitt projekt för bönder. Intressant. Bäst var väl ändå bilfärden, så otroligt fint landskap! Åkte 8.30 och kom hem 19.30.

Presentation av jordbruksprojekt för bönder i Prilep.

     

Dag 28 – fredag 4 mars 2005.

Tog med kostym och skjorta till jobbet och bar dem i en sånt där plastskydd. På en bakgata inte så långt hemifrån kände jag att det var något som inte stämde. När jag tittade bakåt såg jag att mina kostymbyxor låg på gatan. De hade glidit av galgen utan att jag egentligen märkte det. Tog första bästa  taxi till jobbet. Fick inte gjort mycket konkret på kontoret på förmiddagen idag.

Var i köpcentret med MK, han köpte present till sin bror, jag handlade på Vero.

Mellan kl 12 och kl 14 var MK och jag på Club of Parliaments. Vi deltog i ett rundabordssamtal om IT för Committee for Information Techonology. Första gången på praktiken som jag har haft kostymen på. Tv var där och filmade.  Inte mycket konkret på eftermiddagen på kontoret. Efter jobbet var jag med MK och VH i gamla stan. Vi drack te och jag  köpte några dvd.

Såg mig och MK på nyheterna på MTV1 vid 20.30, från rundabordssamtalet tidigare under dagen. Det är första gången jag har sett mig själv på tv.

På kvällen satt jag och pratade länge med Elinor, den ”nya” konsulten.

Dag 29 – lördag 5 mars 2005.

Det blev en lugn lördagsförmiddag inne i en annars regnigdag. Jag ringde JT och frågade om hon vill med till Ohrid imorgon, tyvärr kunde hon inte. På dagen gick jag och konsulten Elinor ut på stan. Vi tittade i bokaffärer. Jag köpte karta över Albanien och Ohrid. Var inne i stadsmuseet och tittade eftersom Elinor inte hade varit där, idag var det gratis att komma in. Vi åt lunch på stan.Tog ut pengar och sen tog vi taxi hem

På eftermiddagen och kvällen tog jag det lugnt hemma, då Elinor och jag hade bestämt att gå upp tidigt imorgon för att åka till Ohrid.

Dag 30 – söndag 6 mars 2005.

Upp kl 5. Elinor och jag kom iväg vid 6.30. Vi hade planer på att runda Ohridsjön, som är delad mellan Makedonien och Albanien, men det var för dåligt väder. Vi körde i alla fall den fina, västra, vägen (bakvägen) ner till Ohrid. 

Inte alltför bra väglag i västra Makedonien denna dag.

Vi åkte förbi Mavrovo och sen stannade vi vid munk­klostret Sveti Jovan Bigorski, som vi hade hört talas om. Det låg en bit upp på berget och vägen dit var slingrig. Det hade börjat snöa en hel del så det var efter en del möda vi tog oss fram. Det stod någon enstaka bil på parkeringen men annars verkade klostret nästan öde.  

Munkklostret Sveti Jovan Bigorski.

Vi såg en munk på håll men annars inga människor, men väl en hund. Vid en av byggnaderna såg vi fina målningar på väggen en trappa upp. Vi gick dit och tittade. Vid en stängd dörr hörde vi svagt något ljud. Vi gluttade lite på dörren. Därinne var helt svart förutom massor med tända små levande ljus. Ljudet vi hade hört genom dörren var prästens/munkens melodiösa mässande. Munken vinkade in oss. Vilken tur vi hade haft som kom när söndagsmässan pågick. Hela inramningen med mässandet, mörkret och alla småljus gjorde att jag kände av en riktig religiös känsla, som jag aldrig har känt innan. Kapellet var väldigt fint med mycket guld och annan utsmyckning. Efter mässan kom munken fram till oss för att prata. Han frågade var vi kom från och tyckte det var roligt med svenska besökare. Var det vi eller han som var exotisk? Vi fick tillåtelse att fotografera – men bara om vi tog ett foto var. 

I kapellet på munkklostret  Sveti Jovan Bigorski.

Vi blev inbjudna, tillsammans med de andra extremt få mässbesökarna, att dricka te med munkarna. Vi satt tillsammans med munkarna i ett litet rum ett bra tag och pratade och drack te. Elinor och jag fortsatte sedan vår färd. Vi stannade i Debar där vi åt lunch på en liten restaurang i centrum. Den här ”bakvägen” ner förbi Debar och mot Ohrid är otroligt fin och går i en dalgång med höga berg och väldigt nära den albanska gränsen. Längs vägen hade vi prov på flera väderlekstyper – snökaos, regn och sol. Tiden rann iväg lite för fort så vi kom motvilligt fram till att det skulle bli svårt att hinna med turen in i Albanien för att runda Ohridsjön. För denna gången. Vi sörjde nog båda mer  att missa chansen att komma in i Albanien än att köra runt sjön. Vi stannade till en kort stund i Struga som ligger vid Ohridsjön innan vi fortsatte till staden Ohrid. Där hittade vi, efter en stunds letande i snö- och regnvädret, ett ställe där vi kunde äta grekisk sallad och forellsoppa till middag. Efter det körde vi huvudvägen tillbaks till Skopje, dit vi kom vid 18-tiden, när det mörknade.

Gammalt och nytt i Ohrid.

Armorik

En inte alls rik whisky

 

 

Producent: Armorik

Typ: Single Malt whisky

Alkoholhalt: 40%

Ursprung: Frankrike (Bretagne)

Pris på Systembolaget: har utgått ur Systembolagets sortiment  (2011 var priset 266 kr för 70 cl.)

 

Inledning

Jag tycker förvisso att det är spännande att prova whisky från andra delar av världen än Skottland – men det behöver inte betyda att whiskyn är bra. Fransk whisky, kan det vara nåt?

 

Utseende, doft och smak

Utseendet på denna whisky tycker jag är någonstans mellan gyllengul och svagt guldfärgad. Doften är frisk men mild. Jag anar också citrustoner. Även i smaken finns citrusen. För övrigt tycker jag att smaken är frän och lite taggig. Den smakar också alkohol på ett sätt som jag inte gillar. Styrkan ligger på 40%.

 

Förpackning

Vanlig vit/transparent flaska.

 

Tillgänglighet

Finns ej längre på Systembolaget.

 

I min flaska finns det du blott en knapp centimeter kvar. Den har visserligen varit dryg, då den inhandlades 2011. Jag kommer varken att gråta eller försöka få tag på en ny flaska när de sista dropparna har hällts ner i strupen eller vasken.

Det andra Krimkriget

1996 besökte jag den ukrainska halvön Krim under en vecka, som ett uppehåll på en tågluff i Ungern, Rumänien, Moldavien och Ukraina med en vän. Tåget från Odessa anlände Krims ”huvudstad” Simferopol. Veckan tillringades i semesterorten Jalta. Sedan fortsatte resan till Kiev. Ett tänkt besök i Sevastopol, som tidigare var sovjetisk flottbas, var vid tiden ogenomförbart. Vid Sovjetunionens upplösning fem år tidigare hade ett avtal mellan Ryssland och Ukraina gjort att den förstnämnda kunde ha kvar sin Svarta Havs-flotta på det sistnämndas territorium (till år 2042). Redan vid vårt besök var halvön prorysk. Vi fick efter flera dagar bland annat erfara att Krim följde Moskvatid istället för Kievtid som resterande landet gjorde. Detta resulterade i att vi missade en utflykt med engelsktalande guide till Livadiapalatset, där Jaltakonferensen hölls mellan Stalin, Churchill och Roosevelt 1945.

(Det första) Krimkriget var en väpnad konflikt om utkämpades 1853-56 mellan ryska imperiet och en allians av Storbritannien, Frankrike, det sardinska kungadömet och till viss del det Ottomanska riket. Konflikten utspelade sig inte bara på Krim, utan även i Kaukasus, på Balkan, i Svarta Havet, Östersjön, Vita Havet och i Fjärran Östern. Krigets orsaker låg bland annat i rivaliteten mellan britter och ryssar i Afghanistan och kontroll av heliga platser i Jerusalem.

Under sovjettiden tillhörde Krim först den ryska delrepubliken men överfördes 1954 till Ukrainska SSR genom ett dekret av Nikita Chrustjov.

Nu står Europa och Världen i spänd väntan när Ryssland och Ukraina, de två största europeiska staterna står på randen till ett krig. En konflikt som kan vara den allvarligaste i Europa på flera decennier, en konflikt som kan starta inom några timmar eller dagar – om den kanske inte redan har startat.

Detta som en direkt följd av att den valda ukrainska presidenten Viktor Janukovitj avsattes efter de massiva demonstrationerna av oppositionen i Kiev, som ledde till massaker. Och detta i sin tur att den ryska befolkningen i landet protesterade. Hur ofta ska omvärlden se på när demokratiskt valda ledare avsätts genom demonstrationer och kravaller? Denna typ av handling är ju per definition inte förenligt med grupper som vill ha demokrati. Ukraina är inte det första exemplet på senare år.

Som avslutning, några foton från mitt besök i Jalta på Krim 1996.

Jag på hotellbalkongen i Jalta - med Estrellachips och "rysk" champagne (från Ukraina)

Ett torg i Jalta, med Lenin.

Strandpromenaden i Jalta

Armeniska(?) kyrkan i Jalta

Vid Krims kust.

Slottet "Svalboet".



Jag vid slottet, som ligger lite utanför Jalta.

Slottet igen

Med linbana upp på ett berg.

Livadiapalatset - där Jaltakonferensen hölls 1945.

Det var här de satt och förhandlade 1945 - Stalin, Churchill och Roosevelt.