Bokhandlaren som slutade bada

Folklivsskildring från 30-talet

Författare: Fritiof Nilsson Piraten

Titel: Bokhandlaren som slutade bada

Antal sidor:366

Utspelar sig år: ca 1930-talet

Utspelar sig i:  (Småland/Skåne?)

Förlag: Atlantis

Utgiven 1937 ( xx i pocket)

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

Det här är folklivsskildring med både komik och tragik. I centrum finner vi bokhandlaren Jakob. I sin bokhandel säljer han även snus och tobak, något som gör att både han och läsaren får möta flertalet av invånarna i den lilla orten Grimsby. Några av ortens handlare, mrd Jakob i spetsen, träffas om söndagarna för att bada i ett litet vattendrag. Denna söndagstillställning är det viktigaste i männens liv. För övrigt lever Jakob ensam. En dag återkommer grannen Krusenstolpes syster till Grimsby efter att ha bott i Antwerpen. Denna dag förändrar Jakobs liv och han börjar leva ordentligt. Efter en kort lycklig tid tillsammans ställs livet på ända för Jakob igen.

Trots att den här berättelsen egentligen inte är speciellt händelserik så fastnade jag direkt. Då boken utkom redan 1937 gör att språket är lite ålderdomligt, vilket jag gillar mycket. Eftersom berättelsen också, förmodar jag, utspelar sig på 1930-talet får man som läsare möta en hel del uttryck som inte är aktuella idag. Eftersom det är en folklivsskildring så berättas det bland annat om personers yrken och kläder. En av Jakobs vänner är t ex biertappare. Ordet byxor existerar knappt i berättelsen, utan det talas om benkläder. När hörde du senast ordet tvetosla? Du har inte hört det alls? Tänkte väl det.

Som vanligt när jag läser så satt jag även nu med blyertspennan och markerade roliga meningar och sköna liknelser. Här är några exempel;

Hon var så mager och benig att hon skavde sitt eget skinnpå insidan och lämnade sängdynan kall efter sig.  (angående vännen Krakows fru.)

En vacker hustru lockar tjuvar som ljuset fjärilar men en  fågelskrämma vaktar sig själv. (Angående samma kvinna.)

Det blir ingen rök utan eld men kvävd eld ger mesta röken.

Två ting ska va skeva på en hästkarl och det är benen.

Barnens ögon är klarast, deras öron hör lytt och av deras mun får man veta bygdens tro.

Anledningarna varför jag gillade den här boken är att berättelsen utspelar sig i en liten ort för snart hundra år sedan. Det är intressant att få inblick i hur samhället då såg ut till vardags för folk. Jag gillar också språket mycket. Boken är den första jag läser av Fritiof Nilsson Piraten – men absolut inte den sista. Vänner emellan är redan beställd från Adlibris.

Irrfärder på Balkan, del 4

Dagboksanteckningar

2005 – 2007

Dag 17 – måndag 21 februari 2005.

Tredje arbetsveckan. Har bara haft saker på kontoret idag. Även om det är roligt att komma ut på saker kan det vara skön att bara vara på kontoret ibland. På måndagsmötet kom det inte upp så mycket nytt.

      Det verkar alltid bli lite veligt med svensklektionerna. Det slutade med att vi hade den första grupplektionen idag. Inte lätt när alla är på olika nivåer.

      För övrigt ägnade jag arbetsdagen åt att jobba med min ekonomiska rapport. Skrev även en del mejl hemåt och skickade med foton från Mavrovo. Åt lunch på kebapstället, Destan.

      Efter jobbet gick jag först till posten, lämnade in några vykort. Hoppas att det funkar med hem­sändandet. Har inte hört av någon som fått vykort. Tog även ut pengar i bankomaten. Tillslut hittade jag en automat där man kunde ta ut mer än de förvalda beloppen. Tog ut 20.000 denarer (ca 3.000 kr). Gick sedan och åt på Tereza. Det var sådär idag, fast jag var inte så hungrig heller. Åt gulasch­soppa, sallad och bröd. Drack en Skopsko till det. En kopp te sedan. Ville ha kaffe men har känt mig lite konstig i magen idag.

      På vägen hem stannade jag till på bokhandeln på St Klemens Ohridski-boulevarden och köpte två bilkartor, en över Makedonien och en över Kosovo. De kostade 200 denarer styck (30 kr).

Dag 18 – tisdag 22 februari 2005.

På jobbet rullade det på. På förmiddagen hade jag språklektion med både VH och AV. Det gick bra idag tycker jag. Åt lunch på Pastis ensam. På eftermiddagen hade jag även ett introduktions­möte med ULL. Hon är väldigt trevlig när man väl pratar med henne, men annars är hon lite undvikande tycker jag.

      Skönt väder idag, men jag gick ändå hem ganska så omgående efter jobbet. Har känt mig lite halv­risig några dagar nu. Ville ta det riktigt lugnt. Handlade lite på vägen.

      Tittade på Lilja 4-ever på kvällen som jag hade lånat från kontoret.

Dag 19-21 – ons-fredag 23-25 februari 2005. Jämställdhetsseminarium.

Seminarium på Hotel Continental

Ambassaden och Sida ordnade genom något projekt ett jämställdhetsseminarium i Skopje under onsdag och torsdag. Deltagarna kom från Polisen, olika ministerium och från andra aktörer. Seminariet var på Hotel Continental. Jag var inte speciellt delaktig utan betraktade och lyssnade mest. Det var intressant men lite segt. Seminariet hölls av en specialist som hade kommit från Sverige enkom för detta. Hon berättade att hon brukar köpa med sig några små sovenirer när hon är ute i världen som hon delar ut på andra ställen som priser. När seminariet var slut på torsdagen så delade hon ut två priser till deltagare som hade utmärkt sig extra mycket/bra – till en kvinna och en man. Efter två dagars predikningar och arbete om jämställdhet och könsfördelning delade hon ut en påse kryddor till den kvinnliga pristagaren och en kniv till den manlige. Ungefär där kände jag att hon själv grusade två dagars arbete och en hel massa svenska skattepengar.

Övningar på seminariet

Under fredagen fortsatte jämställdhetsseminariet, fast då bara på kontoret. Kände att det var riktigt segt men det berodde säkert också mycket på gårdagens slutfadäs.

Grupparbete

Lite fadäsaktigt, av annat slag, drabbades jag av på torsdagsmorgonen. Jag hade några ärenden till kontoret innan seminariet på hotelllet. Jag var först på kontoret. Larmet gick när jag öppnade dörren och kod och hur larmet fungerar hade jag inte blivit informerad om. Mitt i allt oväsen från larmet så fick jag letat upp telefonnumret till min kontaktperson på kontoret Innan jag hann slå av larmet hade jag börjat blöda näsblod En vakt kom. När jag öppnade dörren för honom så fick jag med bloddroppande näsa övertyga honom om att larmet hade gått av misstag.

Utsikt från mitt rum på kontoret

      Efter jobbet på fredagen gick jag till gamla stan. Skulle ha tag i ett skohorn – det slutade med att jag fick ett! Var också och klippte mig – det kostade 15 kr!

Gamla stan i Skopje

Dag 22-23 – lör-söndag 26-27 februari 2005. Helg i Skopje

Utsikt från Kale. Genom Skopje rinner Vardar.

En helg med regn och trist väder. En av konsulterna där jag bor och jag tog i alla fall en tur med bilenpå lördagen.åkte i alla fall till Moderna konstmuseet vid Kale. Kale är en gammal fästning eller liknande och ligger på en liten höjd.. Muséet var Inte mycket att ha för min del. Vi tog också en sväng upp på Vodno (fast vi kom inte ända upp). Vodno är ett berg vid Skopje  på ca 1000 m. Uppe på toppen finns ett stort kors som är belyst på kvällen/natten.

      På lördagkvällen var jag hembjuden på middag till JT. Där var 3-4 andra personer från EU-kommissionen, OSCE och andra organisationer.Trevlig kväll.

      På söndagen handlade jag lite på grönsaksmarknaden. Knallade även till Mecho’s och åt frukost. Promenerade lite i parken och längs Vardar. Tog det lugnt ett tag hemma, läste och sov. Gick ut och åt middag på Destan och promenerade runt lite i stan. Tog det lugnt på kvällen.

Skridskoåkning på torget i Skopje. I huset rakt fram ligger kontoret.

När cirklarna rubbas

Efter min stroke i augusti 2013 hälsade jag på hos min arbetsplats vid 4-5 tillfällen medan jag låg på sjukhuset. Läkaren om jag hade på sjukhuset de sista månaderna är samma läkare som nu finns på Dagrehab där jag tränar 3 ggr/vecka. Av en av sjukgymnasterna på Dagrehab hörde jag att läkaren hade sagt att hon nog aldrig hade varit med om någon patient som hade besökt sitt arbete så mycket under slutensjukvårdstiden, detta sagt i positiv mening då. Detta var såklart roligt att höra på omvägar.

Mina arbetskamrater och jobbet betyder mycket för mig. Under min sjukhusvistelsetid, som började redan en dryg månad innan stroken (då pga blodförgiftning), har jag haft två stora mål – att komma hem och att få börja arbeta. Jag visste redan innan jag blev sjuk att mina arbetskamrater betyder mycket för mig men detta blev än mer påtagligt med allt stöd jag fick av dem under min sjuktid. Min sjukare sjuktid kanske jag skall säga, för nu är jag utskriven från sjukhuset sedan halvannan månad.

Att åka på de där kortpermissionerna från sjukhuset till jobbet betydde obeskrivligt mycket för mig. Det var som att få känslan att jag fanns kvar litegrann i det som var förut. Sedan jag kom hem från sjukhuset i början av december har jag hälsat på några gånger till på jobbet. Sedan förra veckan har jag lagt in ”sociala besök” på veckobasis. Detta som ett komplement till rehabilitering på Dagrehab. Syftet med besöken är att träna i att vara social och utsätta sig för situationer med andra människor. Jag är även med mitt team på veckomöte för att hålla mig en gnutta ajour i vad som händer och ”hur snacket går”. Allt naturligtvis som någon typ av förberedande för att på ett sånt bra sätt som möjligt kunna återgå till arbete så småningom.

Vid ett veckomöte jag var med på i december uttryckte mina teamkollegor en ganska stor stress. Detta samtidigt som jag upplevde kollegorna i teamet som mer harmonisa än vad jag har sett på länge. Vid dagens besök upplevde jag allt detta på ett annorlunda sätt. Teamkollegorna, liksom folk i andra team som jag pratade med, uttryckte hög stress – och detta var nu något som också märktes tydligt i hela atmosfären. Jag anade också en gnutta irritation i luften. Detta kan självfallet vara en feltolkning men det var det som jag upplevde.

Det där med hjärntrötthet är något som många strokedrabbade får erfarenhet av. När jag har hälsat på vid jobbet så finns det många intryck att smälta. Efter dagens besök kändes det som att extra många tankar roterade i huvudet. Väl hemma satte jag mig i min fåtölj och bara satt i tystnaden och tänkte. Vad är det som har hänt? Är detta verkligen vad jag vill tillbaks till? 

Under hela min sjuktid har jag haft så bra kontakt med mina kollegor så jag i stora drag vet vad som har hänt. Jag vet om i stora drag att stressen har ökat markant. Jag jobbar som handläggare på en mottagningsenhet inom Migrationsverket. Antalet asylsökande har ökat så att vår enhet har dubblerats vad gäller boendeplatser i området. Det har också förekommit incidenter som har påverkat personalen mycket, så även mig trots att jag inte har varit på plats. I oktober tog en klient fram en pet-flaska bensin och hällde över sig själv under ett samtal. Han tog sen fram en tändare och hotade tända eld. För två veckor sedan var det dags igen, en annan man hällde någon vätska över sig vid samtal – och tände på. 

Vem är jag i dessa rubbade cirklar?

När jag satt hemma och funderade idag efter besöket på jobbet och vad jag upplevde med stress och irritation så kände jag det hela lite som att jag stod utanför en cirkel med glasväggar och tittade in. Att det var glasväggar  kopplar jag ihop med att jag ändå vet i stora drag vad som har hänt och händer. Men jag känner det litegrann som att jag står utanför det som en gång innefattade mig själv. Alla dessa tankar som efter dagens besök var annorlunda än tidigare gör också att jag får ett annat perspektiv på saker och ting. Kanske går det att använda det i arbetet att förstärka sig själv.

En grupp av människor förändras när någon eller några försvinner eller tillkommer. Gruppen är också dynamisk och förändras med tid även om den innehåller samma uppsättning människor. Vi har alla våra roller i en grupp, officiella eller inofficiella. Vem var jag förut? Vem är jag nu? Vem blir jag sedan? Både vårt team och enheten i stort har begåvats med nyanställda personer. Hur kommer dessa påverka gruppen /-erna? Hur har de redan påverkat?

Min ”officiella” roll tidigare var handläggare i teamet för återvändandeärenden. Vem jag var innoficiellt är nog svårt för mig att svara på även om man såklart har sina aningar. Vid ett teammöte för ganska längesedan fick vi i uppgift att skriva lappar tillvarandra med positiva egenskaper. Jag har kvar de där lapparna som någon typ av ”egoboost”.  När jag läser på dem så finns det några punkter som återkommer. De flesta av dessa kan  även jag tycka stämmer in på mig. Några av punkterna vet jag inte om de stämmer, men om de är uppfattningarna som kollegorna har om mig så blir jag glad. Några av punkterna lyder; hjälpsam, idéspruta, skicklig, vågar ta diskussion.

Vem är jag nu? Är jag kanske ”han den där långtidssjukskrivne” eller ”han som kanske aldrig kommer tillbaks”? Så hoppas jag ju inte är fallet men vad vet jag.

Vem blir jag sen den dagen när jag är tillbaks? Tar jag åter min plats i den lilla cirkeln som i sin tur tar plats i den stora cirkeln? Troligtvis inte, i alla fall inte på samma sätt. Frågan är också om jag verkligen vill tillbaks till samma plats i cirklarna. Att, hittills, ha varit borta från arbetet i 7 månader sätter sina spår. Efter blodförgiftning, stroke, hjärtoperation och lång frånvaro har naturligtvis även jag förändrats. Säkerligen både till det sämre men också till det bättre. Att se döden i vitögat inbillar jag mig kan göra att man får en annan ödmjukare syn på livet. Detta kan vara bra när man arbetar med människor med ett tungt förflutet, men det kan också kanske vara negativt när man som tjänsteman på en statlig myndighet skall se till att lagar och regler efterlevs av klienterna.

Jag kämpar vidare med mitt och intalar mig att även rubbade cirklar kan vara bra.

Irrfärder på Balkan, del 3

Dag 7 – fredag 11 februari 2005. Belgrad-Skopje.

Sov gott i min stora säng på hotellet. Åt frukost med ULL och några från Kosovogänget. Packade och checkade ut. Jag betalade mitt rum så länge – det kostade 138 euro! Tur man får tillbaks de pengarna, fattig student som man är. ULL, jag och Kosovogruppen i jeepkonvoj till ambassaden. Tillslut hittade vi dit. Stor pampig byggnad som de flyttade in i i höstas. Lite för modernt invändigt för min smak dock. Mycket säkerhetsgrejer att gå igenom för att komma in.

Arbetsmöte med hela gänget. Tog ca 2 timmar. Sen var det bara Kosovogruppen som skulle vara kvar och diskutera med ambassadören. Även idag kallade ambassadören mig vid namn, otroligt att han kan komma ihåg det. Men roligt. Taxi till hotellet för att sammanstråla med ULL:s man, och där vi hade bilen. AV var inte med på hemresan nu idag, så vi var bara 3 i bilen. Skönt att sitta i bak­sätet själv. Har egentligen inte sett någonting av Belgrad, varken Donau eller Sava. Lite konstigt att vara i en huvudstad utan att egentligen ha sett nåt. Vi åt någonstans norr om Nis på en väg­krog. Det var sådär.  Tack vare kaffetips av ULL så fick jag dock här upp ögonrn för (espresso) macchiato.

      Väl i Skopje släppte de av mig vid Vero (en grekisk varuhuskedja med flera affärer i Skopje). Handlade lite och knallade sen hem. Var trött och tog det väldigt lugnt på kvällen.

  

Dag 8 – lördag 12 februari 2005.

Sov lite längre idag vilket var skönt. Tog det lugnt och kom iväg ut strax efter 11. Vädret var helt underbart idag, soligt och varmt. I alla fall så pass att snön började smälta. Traskade inåt centrum lite på måfå. Hamnade på gågatan och kom fram till den gamla järnvägsstationen. Den ser lite läskig ut där den står som ett monument efter jordbävningen 1963. Den stora klockan på utsidan har stannat på tiden då jordbävningen var. Numera är det Skopjes stadsmuseum. Jag gick in och var då ende gästen. Killen i kassan gick runt och tände för mig. 50 dinarer kostade det (7,50 kr). Det var mest saker från utgrävningarna i Skupi. Bara två våningar var öppna. Museet var inte så intressant. Ingenting om jordbävningen.

Gamla järnvägsstationen i Skopje står som ett monument efter den förödande jordbävningen 1963

Järnvägsstationen från sidan

      Traskade vidare. Hamnade lite mer i de östliga delarna av stan, men där var inte så mycket att se. Gick till McDonald’s och åt lite. Gick in i en skoaffär på gågatan. Köpte ett par vandringskängor (7.493 mkd / 1.124 sek). Gick sedan till köpcentret där jag köpte en jacka (1.750 mkd / 262 sek). Köpte rostade kastanjer  och satte mig i solen och åt. De var dock inte så goda. Slängde dem. Tog ut pengar på bankomaten för första gången idag med. .

Vardar som rinner genom Skopje

      Gick sedan hem och tog det lugnt ett tag. Gick ut sen igen. Åt pizza på ett ställe som heter Bonini. Maten var inte så där himla god faktiskt, fast okej. Skrev några vykort där med. Efteråt gick jag in till centrum, postade korten, gick runt lite, handlade lite småsaker. Tillbaks hem. Tog det lugnt.

     Dag 9 – söndag 13 februari 2005. HASH i bergen.

Tog det lugnt på förmiddagen.

      Klockan 13 mötte jag upp med MG och HASH(?)-gänget. Det där med HASH verkar vara förekommande över världen och är grupper för expats (utlänningar i landet) som gör utflykter, tävlingar med mer. Vi åkte med tre bilar upp i bergen nordväst om Skopje. Vi följde en liten flod och järnväg. Vi hamnade nära gränsen till Kosovo. Några kilometer dit. Vägarna var dåliga och smala. Vid ett ställe stod det ett jaktlag, eller var det kanske bybönderna? De hade i alla fall skjutit två vargar, och de låg precis bredvid vägen. Den sista biten fram till vårt mål var vägen så dålig så vi fick gå. Jobbigt att gå uppför, men bra träning. Dessutom var det jättefint och mäktigt med bergen. Väl uppe på berget gick vi en bra bit i snö och lite jobbig terräng. Jobbigt men härligt! På toppen låg en resterna av en liten borg. Där drack vi glühwein. Utsikten var magnifik! Det här var en riktigt härlig tur!

På utflykt i de makedonska bergen

Uppe på det som kanske har varit en liten borg en gång

      När vi kom tillbaks åkte vi till ett av paren som vi var med på utflykten. Där åt vi mat från Sri Lanka. De hade också en auktion där pengarna skulle gå till de tsunamidrabbade lankeserna. Jag köpte en vägatlas över Sri Lanka, träelefanter och te. Bra initiativ. De fick totalt ihop ca 8.200 dinarer (1.230 kr).

      Efter en trevlig dag gick jag därifrån hem.

  

Dag 10 – måndag 14 februari 2005.

Tog en omväg till jobbet för att se om jag kunde hitta EBRD (som jag hade letat efter innan Belgradresan), men det gick som vanligt inte bra. Provade att ringa men de började tydligen först kl 9 eller så. Köpte frukost på vägen.

      Klockan 9 var det måndagsmöte på ”jobbet”. MG hade gjort semlor och hade med sig. Mysigt. Min mejl kom igång på riktigt idag. Skönt! Lämnade in mina kvitton så jag får tillbaks pengar från hotellet i Belgrad och för bensinen jag betalade för. Fick tillbaks detta senare idag. På för­middagen tog jag mig också ut för att köpa en rapport från EBRD. När jag var ungefär där jag trodde deras kontor var så ringde jag dem. Givetvis var jag fel, men hittade tillslut. Fick äntligen köpt den där rapporten. Kul att jag fixade det själv i alla fall.

Hade den första språklektionen med BDP, hon är verkligen duktig!

      På lunchen gick jag och åt kabapci på Destan.

      Eftermiddagen gick åt till bl.a. introduktion med BDP och MG. Kom iväg från kontoret vid 17.20. Hade kunnat stanna längre men MG skulle gå och det var inga andra kvar.

      Efter jobbet gick jag till Vero och handlade lite. Gick vidare till bokaffären på Ochridvägen som jag har spanat in. De hade en hel del böcker. Köpte en bok om Makedonien med bilder i. Dess­utom köpte jag 4 vykort. Hamnade senare på restaurang Mecho’s. Satt där ett bra tag och åt. Skrev vykorten så länge.

      Idag har det varit 10 grader varmt och lite småregnigt.

      Sent på kvällen kom en, för mig, ny konsult från Sverige till  SFARM, Magnus. Han verkar vara en tyst prick som håller sig lite för sig själv. Vi lär nog inte störa varandra.

Dag 11 – tisdag 15 februari 2005.

Lite småregnigt när jag gick till jobbet idag. Tur den nya jackan hade huva. Köpte frukost som vanligt på favoritstället mittemot McDonald’s. Hände väl inte så mycket på jobbet idag. Hade språk­lektion med VH. Arbetslunch (det bjöds på pizza) och efter det gick vi igenom lite saker, bl.a. biblioteket. Idag kom jag igång lite mer med min ekonomiska rapport.

      Efter jobbet knallade jag runt lite i gallerian, växlade lite pengar, köpte några vykort och sko­snören till mina bruna skor. Knallade lite på gågatan. Gick in på restaurang Tereza och åt. Det blev någon rätt med tre sorters kött som serverades i en lerform. Till det sallad, bröd och öl. Efter det en kaffe, machatio. Detta kostade 520 denarer (78 kr). Det var gott och trevlig personal. Riktigt bra ställe. Inte sista gången! Satt där ganska länge. Skrev några vykort och läste i en bok.

     

Dag 12 – onsdag 16 februari 2005.

Köpte frukost på den vanliga stället. Hade knappt hunnit börja jobba förrän MK frågade om jag skulle följa med till gamla stan och köpa en telefon­svarare. Någon sådan fick vi inte tag på, men jag blev visad gamla stan på ett föredömligt sätt. Vi drack också te på ett ställe. Lite speciellt att dricka te ur små smala glas.

jag i gamla stan i Skopje

      Någon svensklektion blev det inte idag. Åt lunch på den italienska restaurangen i gallerian. Själv. Såg inte till så många på jobbet idag. Åtminstone inte så mycket. Kände mig trött idag. Fick nog inte gjort så mycket.

      Försökte komma iväg från kontoret så tidigt som möjligt idag, dels för att jag var trött, dels för att jag behövde köpa en tröja innan skidåkningen i helgen. Gick till gamla stan, men hittade inget där. För första gången hörde jag böneutroparna. Gick till gallerian där jag hittade en tröja för 1600 denarer (240 kr). Handlade lite bröd och vin på Vero och knallade hemåt. Kände inte för att äta ute idag, och var inte så hungrig heller efter min mättsamma lunch tidigare. Väl hemma la jag mig och läste ett tag. . Gjorde lite te och åt mitt bröd jag köpte. Öppnade sen en flaska vin. Det var gott.  

     

Dag 13 – torsdag 17 februari 2005.

På morgonen hade vi firande för MK som fyllde 30 igår. Vi hade samlat pengar så han fick någon Eau de Parfym som var hans favorit. AV. På förmiddagen hade jag en liten språk­lektion med AV. Vi höll inte på så länge, men det var den första lektionen med henne.  Det har känts som hon inte har varit så villig med det riktigt. Men hon var duktig. Strax innan lunch kom städerskan och visade in mig i köket. Hon hade med sig någon typ av mat, något brödaktigt med nåt tzatzikiaktigt till. Det var väldigt gott. Blev så pass mätt att jag inte behövde någon lunch. På lunchrasten passade jag istället på att gå över till gamla stan. Tänkte jag skulle få tag på en bag. Hittade dock en ryggsäck, vilket var ännu bättre egentligen då jag hade tänkt ha det när jag åker skidor.

Utsikt från kontoret

      På eftermiddagen skrev jag lite på min rapport. Hade pratat med ULL tidigare idag och dragit upp några riktlinjer där. JT var inne på mitt rum och pratade lite, himla trevlig tjej!

      Efter jobbet gick jag till Krigla och åt. Satt där ett tag och skrev några kort och läste lite. På kvällen tog jag det lugnt hemma. Satt vid datorn lite, tog ett glas rödvin, pratade med MN, konsulten.

Dag 14 – fredag 18 februari 2005.

På förmiddagen var jag ute med MK och gjorde massa ärenden. Inget viktigt egentligen, inget som har med min utbildning och praktik att göra. Men ändå bra att få se stan och lite hur det går till. Vi började med att ta en taxi till bilverkstaden för att hämta en av ambassadens bilar som hade varit på service. Vi var sedan bl.a. på banken och på Michael Sahlins konor (EU:s High Representative). Vi lämnade bilen på en biltvätt, och undertiden den tvättades gick vi till något kontor för hälsovård och pensioner (?). Jösses vilka slitna tråkiga kontor.  När vi kom tillbaks till biltvätten blev vi sittandes där ett tag. MK kände naturligtvis han som ägde biltvätten, han kallades för övrigt för Mats! Jag fick mig en kopp kaffe. Riktigt äkta turkiskt sådant. Denna kopp kaffe på denna sunkiga lilla biltvätt var nog den godaste kopp kaffe jag druckit, åtminstone en av de godaste.

      På kvällen blev det middag på den indiska restaurangen Bombay. Det var JT som hade mejlat ut om den traditionella fredagsmiddagen. Det kom ca 20 personer. Jag tog med mig MN som bor på SFARM. Annars var det bara JT, MG och jag från kontoret. Ett par stycken  från Kosovokontoret var också med. De andra var från olika projekt mm. De flesta svenskar var men även någon fransman och någon amerikan. Vi beställde in en mix av det mesta som vi delade på. Det var en mycket trevlig kväll.

Dag 15 – lördag 19 februari. Mavrovo 2005.

Idag åkte vi till Mavrovo. Jag skulle bli upphämtad klockan 8 av MG och de två från Kosovokontoret som hade varit med på gårdagens middag. Vi kom iväg först vid halv nio. Vi åkte i en av Kosovokontorets jeepar. Resan till Mavrovo tog en timme lite drygt. Det var en fin resa och ju närmare Mavrovo vi kom desto finare blev det. När vi kom fram så gick vi och hyrde skidor direkt. Skidor och pjäxor för en dag kostade 300 denarer! (45 kronor). Vi åkte sen till hotellet och checkade in. Litet mysigt familjehotell vid namn Srna. Tillbaks till skiduthyraren där vi hämtade det vi hade hyrt, och begav oss sen till backen. Köpte liftkort, vilket kostade 700 denarer för en dag (105 kr). Knäppte på mig skidorna. 13 år sen jag senast stod på ett par skidor! Lite nervöst i stolsliften upp, mest för hur det skulle gå när man skulle av. Det gick relativt bra när jag skulle av i alla fall, ramlade inte. Vi åkte sen i småbackarna uppe på 1700 meters höjd. Skidåkningen gick hyfsat. Det var väldigt fint väder och fina backar. Mycket snö. Vi åt även där uppe. Fanns ett fik typ. Åkte ett tag till, men efter ett tag blev jag trött och okoncentrerad. Kände att det inte var någon idé att fortsätta då. Den sista backen ner till byn var lång, brant och svartmarkerad. MG och jag tog stolsliften ner. Det var det många som gjorde. Vi lämnade tillbaks vad vi hade hyrt och väntade där på övriga i gänget. Vi gick sedan till ett hotell som låg alldeles vid backen. Där kopplade vi av lite, drack varmt vin mm. Vi åkte sedan till vårt hotell där vi tog det lugnt ett tag. Lite senare åt vi middag på hotellet. Jag åt någon typ av vildget, vilket var mycket gott. Vi satt ett tag i baren och tog en kaffe. Alla var trötta efter skid­åkningen så vi drog oss upp på rummen relativt tidigt. Jag hade ett eget rum, ganska stort och med en rejäl säng. La mig i sängen och skrev några kort samtidigt som jag alternerade tv-kanaler så jag såg vad jag tror var den makedonska respektive albanska uttagningen till melodifestivalen.

Jag försöker åka skidor 

Från skidliften, Mavrovosjön syns till vänster. Detta är egentligen en konstgjord damm

På promenad i Mavrovo med en nyfiken vovve

Mavrovosjön med kyrkan som övergavs när dammen byggdes och vattenfylldes

Skidåkning i Mavrovo

Hotel Srna där vi bodde i Mavrovo

Dag 16 – söndag 20 februari. Mavrovo 2005.

Var så stel i kroppen efter gårdagens skidåkning att jag knappt kom ur sängen. Värst var det med ryggen. Bestämde mig för att hoppa över skidåkningen. MG bestämde sig för samma sak. Vi åkte i alla fall liften upp för att ta kort. Vi promenerade senare längs ena sidan av Mavrovosjön. Vi fick sällskap av en vovve hela vägen. När vi stannade och fikade stannade han med. Han till och med la sig mitt i vägen och sov en stund. När vi vände och gick tillbaks följde han med också.

      På eftermiddagen åkte vi tillbaks till Skopje.
      Idag kom en ytterligare person/konsult till SFARM som ska bo här ett tag,

Vid tunnelmynningens ljusa sida

I samband med min stroke i augusti kändes det som jag hamnade i någon typ av tunnel. Längre in i den mörkare delen av tunneln kom jag efter ett tag, då jag förstod vidden av vad jag hade drabbats av och hur nära slutet jag hade varit. Det var kompakta väggar runt om mig och jag hade svårt att påverka situationen. Att se döden i vitögat är ingen direkt stämningshöjande medicin. Efter ett tag började jag repa mig ganska bra, jag kunde tillåta mig att leva lite, jag kunde sitta upp, senare även röra benet, ta de första stegen, manövrera mig uppför och nerför en trappa. Där någonstans såg jag en liten ljusglimt i tunneln. När jag insåg att jag kanske, kanske kan klara mig utan rullstol på sikt så blev den där ljusglimten lite starkare. Att jag har haft ett fantastiskt stöd av närstående, vänner, kollegor med mer har gjort att jag även har känt värme från den där ljuskällan.

Nu, så här en halvannan månad efter jag fick lämna sjukhuset rehabiliteringstränar jag tre gånger i veckan, jag har börjat göra ”sociala besök” på arbetet på veckobasis, jag är ute och går när vädret tillåter, drömmar och planer som fanns innan stroken har åter aktualiserats. Jag inser ändå att jag kanske inte kommer att bli helt och fullt återställd men ser också möjligheterna att bli mycket bättre än hur det är idag. Jag inser att även om livet inte blir som förut så finns det stora möjligheter att livet blir bra. Riktigt, riktigt bra! Jag känner att jag står i tunnelns mynning på den ljusa sidan. Ljuset är varmt och starkt. Jag börjar bli redo att ta de första kliven ut i det nya riktiga och innehållsrika livet.

Irrfärder på Balkan, del 2

Dagboksanteckningar

2005 – 2007

Dag 4 – tisdag 8 februari 2005. Vardagen tar vid.

Kändes kallare idag när jag gick till kontoret, men det lär ha varit 10-11 minusgrader. Jag hade ätit lite cornflakes som vanligt, men när jag kom in på kontoret satt VH och åt sån där ”traditionell” makedonsk frukost – någon typ av bröd med drickyoghurt. Han följde med mig ut och visade mig var man kunde köpa det. Jag köpte en typ av bröd med ost i och en yoghurt. Det kostade 53 denarer (ca 7,50).

      Idag skulle jag börja med mina svensklektioner för de lokalanställda. Jag hade inte kunnat förbereda mig nåt vidare, men jag körde på lite med VH. Vi satt i närmare en timme, och även om det inte var så pedagogiskt som en lärare skulle göra det, så tror jag att det inte var fel i alla fall. Han fick känna på lite med alfabetet och siffrorna 1-10. Imorgon är det tänkt att jag ska sitta med AV och MK, så det får antagligen bli något liknande upplägg.

      Jag hade senare ett möte var med AV och MK där de berättade om vad som är deras uppgifter på kontoret. Även om det inte tog en timme för dem att berätta om verksamheten så hade jag en trevlig stund med mycket prat med dem båda.

      JT, som jag inte har träffat tidigare, var på kontoret idag. Hon kom in och presenterade sig. Hon föreslog också en lunch vilken vi senare var på. Det var på ett trevligt ställe inte så långt från kontoret, Pastis. JTy verkar vara en trevlig tjej, precis som de andra på kontoret. De flesta verkar ganska jordnära. ULL verkar dock ha distanserat sig något, men jag hoppas det beror på att hon har mycket att göra nu. På torsdag åker jag med henne till Belgrad, så jag hoppas jag kommer att lära känna henne lite bättre då.

      Resten av tiden på kontoret idag försökte jag sortera lite i materialet för att kunna påbörja den ekonomiska rapporten jag ska skriva.

      MGa frågade mig idag om jag ville åka med till Mavrovo nästa helg för att åka skidor. Det får jag nog hänga med på tror jag. Dessutom ska jag förmodligen hänga med på ”Hash-vandringen” på söndag.

      Efter jobbet gick jag runt lite i stan, mestadels i det stora köpcentret. Tittade lite extra efter vandrings­kängor och en överrock. Köpte dock inget. Det var kallt och jag var trött med. Var nog inte riktigt på shoppinghumör. Gick till Krigla och åt middag själv. Usischa (?), sallad, bröd, Skopsko­öl och en espresso. Det kostade 440 denarer, jag betalade 500 (ca 75 kr). Handlade schampoo ( 90 den / 13,50 kr) på hemvägen. Kom hem vid 20-tiden. Tog det lugnt sen. .

 Dag 5 – onsdag 9 februari 2005.

Lite sovmorgon idag. Kl 8.30 träffade jag SFARM-gänget som jobbar på kontoret där jag bor. SFARM står för Support to Farmers' Associations of the Republic of Macedonia, och är ett Sidafinansierat jordbruksprojekt. Var med på deras morgonfika. Lite nervöst att presentera sig för dessa ca 15 stycken. Men det gick bra, det verkar vara ett bra gäng de med.

      På väg till jobbet handlade jag den trmakedonska frukosten, brödet och yoghurten. Det blev inte så mycket gjort på jobbet idag tycker jag. Lite rumphugget så där. Skulle med MG och MK på en muslimsk begravning (konsulärt ärende). Det blev dock ändrade planer, så det blev inget för min del.

      Hade ett litet samtal med ULLa om den ekonomiska rapporten jag ska skriva. Idag kändes det mycket bättre när jag pratade med henne.

      På lunch tog VH med mig till ett speciellt kebabställe. Vi tog in varsin tallrik med såna där Kebabshiska(?), bröd, sallad och varsin dricka. Allt tillsammans kostade 370 denarer (55,50 sek).

      Eftermiddagen på jobbet gick mest åt att förbereda för svensklektionerna och titta på lite allmän information om Makedonien.

      Efter jobbet gick jag först till köpcentret och köpte några vykort och frimärken. VH hade visat mig på lunchrasten var det fanns. Promenerade sedan gågatan upp till den gamla järnvägs­stationen. Det hade dock hunnit mörkna så pass att det inte gick att se mycket av den. Men det syntes att den inte var hel. Denna har bevarats som ett minne från den fruktansvärda jord­bävningen 1963. Vandrade vidare längs ”Verogatan”. Satte mig på McDonald’s ett tag. Åt, tog en espresso och skrev vykort a. Gick sen in på Vero. Det var en rejäl affär som hade mycket. Handlade lite blandade småsaker. Gick sedan på smågatorna hemåt.

 Dag 6 – torsdag 10 februari 2005. Belgrad.

Kallt idag med. Det hade tydligen varit –17 i Skopje under natten. Brr. Köpte den traditionella frukosten på väg till jobbet. Den är verkligen god! Tror det kommer bli några sådana frukostar här under min tid i Makedonien, typ mest varje dag.

      På jobbet hade jag min första svensklektion med MK. Han var verkligen duktigt och ville lära sig. Fick inte gjort så mycket annars. Möblerade om på mitt kontor så jag slipper sitta med ryggen åt korridoren. Åt lunch ensam på Kebabstället. Försökte sedan hitta EBRD:s (European Bank for Reconstruction and Development) Skopje­kontor, som jag hade ringt tidigare, för att köpa en rapport som de har gett ut. Jag lyckades dock inte hitta det, trots att jag hade adressen. Jag frågade någon som frågade någon som frågade någon … De verkar väldigt hjälpsamma när man väl frågar. En farbror gick med mig en lång bit för att visa. Men ingen visste egentligen. Fick sedan lite bråttom då vi skulle iväg till Belgrad.

      Först vid 13.30 kom vi iväg och började åka mot Belgrad. Egentligen skulle vi åkt 12.00, sen 12.30 osv. Hur­som­helst så åkte jag med ULLa. Hennes man var med, och det var han som körde. AV var också med i bilen. Eftersom vi kom iväg så sent så gick det väldigt fort, långa sträckor kördes det i över 200 km/h. Det tog inte lång tid förrän vi var vid makedonsk-serbiska gränsen. Södra Serbien var fint. Mycket berg och små floder. Sedan blev landskapet plattare, tråkigare och dystrare.

Landskap i södra Serbien

Både AV och jag somnade till i baksätet. Hela resan gick på 3,5 timmar. Vi kom fram till vårt hotell, ett fint sådant som ingår i Best Western-kedjan. Då det hade blivit något fel på bokningarna fick jag en svit. Ett jättesovrum med jättesäng, ett allrum, 2 tv, snyggt badrum, balkong. Lyx. Fick så pass tid över att jag hann med ett bad innan jag bytte om. Strax innan sju tog ULL och jag en taxi till den svenke ambassadörens residens där middagen skulle vara för den utsända personalen på svenska ambassaden plus de underliggande kontoren i Makedonien och Kosovo.

      Det var lite nervöst när vi kom fram till residenset. Hade ingen aning hur många som skulle vara där, vad det skulle vara för typ av människor, eller hur det skulle gå till. Vi blev i alla fall insläppta av tjänare. Vi fick skriva i gästboken. Sen fick vi börja mingla. Vi kom före Kosovo­gänget men det var många innan vi kom i alla fall. Totalt blev vi 16 stycken. Från Skopjekontoret var det bara jag, ULL och JT. Det blev lite småpratande innan alla hade kommit. Det var trevligt folk. Man kände att man var lite i bakgrunden eftersom man inte visste vilken framtoning man skulle ha osv. Men det var många som var intresserade av vad man gjorde, vad man tyckte om Skopje, och om man varit i regionen förut. När vi hade minglat ett tag tog ambassadören till orda och hälsade alla välkomna. Han sa också att han speciellt önskar de båda praktikanterna välkomna. Det kändes väldigt bra, och lite roligt att fokus hamnade på mig och Sara (som praktiserar 10 veckor på Belgradkontoret). Det blev plockmat och vi satt fördelade på 3 lite mindre bord. . Betjänterna passade upp och fyllde på vin och vatten hela tiden. Efter mat och dessert blev det kaffe och något till det i ”smårummen”. När vi gick sedan sa ambassadören till mig att det var tråkigt att vi inte hann prata mer. Han tilltalade mig också med namn. Helt otroligt att lägga namn på minne sådär.

      Väl på hotellet tog jag en öl och satt och pratade med en av personalen Kosovokontoret.

Rehab

Rehabiliteringen efter min stoke 11 augusti (5 månader sedan imorgon!) går framåt även om vägen är lång och krokig. Sedan några veckor går jag på Dagrehab 3  förmiddagar i veckan (mån, ons, fre). Med anledning av jul mm så har några av dagarna gått bort. Det känns som det är först nu träningen där börjar på allvar. Mitt vänsterben har blivit mycket starkare och jag har bättre kontroll över det. Jag går nu utan hjälpmedel hemma men utomhus använder jag min käpp. Vänster arm och hand är dessvärre fortfarande mer eller mindre ur funktion. Jag lyckas ibland med vissa rörelser. Det finns i alla fall liv i alla leder.

Vid träningen på Dagrehab tränar jag huvudsakligen med sjukgymnasten och arbetsterapeuten. Träningen med sjukgymnasten tycker jag om. Hittills har det mest varit träning enligt program i gymnastiksalen. Cykling, armcykel, benpress, gåband är vad som ger mig mest känns det som. Rent konkret känner jag att styrkan i benen har ökat. Med båda benen kör jag 3 x 10 på 70 kg, med vänsterbenet 3 x 10 på 30 kg.

Tiden med arbetsterapeuten tycker jag är trist, jag blir trött och är nästan på väg att somna. Jag inser att den träningen är bra också men det händer liksom ingenting. Sitta och pilla på bollar och flaskor med vänster hand. Dessa ska vridas och ofta går det inte alls. I onsdags gick vi till affären och handlade för  att jag skulle laga mat. Det låter säkert som löjlig träning men efter en stroke kan man ha mycket svårt med många intryck runtom sig. Att gå i en affär med mycket folk och leta efter saker kan vara mycket svårt. Liksom koncentration och tankeverksamhet när man betalar varorna. Handlingen gick bra. Någon matlagning blev det dock inte pga tidsbrist. Passade mig bra då jag var både sömnig och trött på de där aktiviteterna. Istället gick jag därifrån och in till centrum (ca 500 meter) och jag åt en lätt lunch och drack kaffe på ett kafé. Sedan tog jag bussen hem. Dessa eftermiddagsaktiviteter ser jag som rehabiliteringsträning god nog.

Igår var det ledig dag. Jag tog en promenad på över en km, det längsta jag har gått efter stroken. Jag satte på Run Keeper på mobilen. Det är ypperligt att med gps logga sin promenad och detta sporrar när man kan jämföra sina aktiviteter vad gäller sträcka, hastighet mm.Idag ringde jag och gav återbud till Dagrehab, detta då jag har sovit så dåligt några nätter. Dessutom var det snöblandat regn vilket inte är en bra kombination med att gå med käpp och dålig balans. Istället tog jag en promenad senare på dagen när det var uppehåll och solsken. Sträckan blev idag 1,4 km och detta på en timme. Inte snabbt – men framåt. Det bästa var att det kändes så himla bra när jag gick!

Irrfärder på Balkan, del 1

Dagboksanteckningar

2005 – 2007

Förord

Eftersom jag startade min blogg så sent som i december 2011 har jag inte skrivit så mycket om vad jag sysslade med på Balkan i mitten av förra decenniet. Jag tänkte börja återge detta i bloggen nu och det kommer att ske med stöd av de dagboksanteckningar som jag gjorde på plats och som jag sedan har fyllt på. Här i bloggen kommer anteckningarna vara redigerade och det kommer bli många delar. Mina irrfärder på Balkan består av tre perioder.

Period 1 var vårterminen 2005. Genom min utbildning på Förvaltningsprogrammet (Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet) fick jag chans att göra praktik under en termin. Detta skulle helst ske på en myndighet eller något som är kopplat till offentlig administration. Jag hade länge varit nyfiken på det här med ambassader och liknande ställen. Praktikplatserna skulle vi i första hand ordna själva. Jag skickade förfrågningar till jag vet inte hur många ställen. Sektionskontoret i Makedoniens huvudstad Skopje var ett av dessa. Jag hade någonstans läst om ett beslut att öppna en ambassad där, och tyckte att det kunde vara en intressant process att följa. Det forna Jugoslavien var också ett intressant område i världen, detta till stor del på grund av dess splittring i början av 1990-talet samt de etnopolitiska konflikterna. Makedonien som land kändes även lagom exotiskt och okänt för min del. Den egentliga anledningen till att sektionskontoret i Skopje tog emot en praktikant just denna termin, något de inte har gjort förut, berodde just på det faktum att de var i processen att uppgraderas till ambassad. De tyckte det kunde vara en intressant aspekt för en praktikant. Sektions­kontoret, vars officiella namn var ”Embassy of Sweden Belgrade – Office for Cooperation in Skopje”, löd, som namnet antyder, under den svenska ambassaden i Serbiens huvudstad Belgrad. Period 2 var under några vårveckor 2006. Åter i Skopje för att intervjua personal och ta reda på fakta om sektionskontoret som då hade uppgraderats till ambassad. Materialet användes tilll min D-uppsats (examensuppsats) om just inrättandet av ambassaden.

Period 3 var några höstveckor 2007 då jag åter var i Skopje men bara för att hälsa på.

Under alla dessa tre perioder fick jag möjligheter att ta mig runt, inte bara i Makedonien utan även grannländerna.

 

Dag 1 – lördag 5 februari 2005. Avresa till Skopje

Gick upp kl 4 på morgonen. Pappa körde mig till Landvetter. Först gick färden till Wien och skedde med Austrian Arrows.Flygningen mellan Wien och Skopje kändes näsan lite exotisk. Ett propellerplan för ca 80 passagerare. Jag räknade dock till 26 personer och en hund. Jag fick två säten för mig själv. Skönt. Resan tog ca 1.40 och var ganska fin. Sikten var ganska bra när vi lämnade Wien. Man kunde följa Donau ett tag. Andra hälften var molnig, men det lättade precis i tid för inflygningen till Skopje. Mycket berg och dalar. Och snö!

På utsidan flygplats blev jag mött av en kille med  med en handskriven skylt där det stod ”Christian Berghänel Sida”. Killen var chaufför på den organisation vid vars kontor jag sedan kom att bo under fem månader framöver.Ganska snart kkom vi in i stan och fram till villan med kontor och övernattningsrum. . Vilket boende!! Bottenvåning och våning ett var kontor. På våning ett finns även ett kök. Ytterligare en våning upp finns fyra rum, två toaletter med dusch, samt ett allrum med satellittv och dvd. Mitt rum är inte jättestort, men man har ju tillgång till så mycket mer. Tydligen är byggnaden från 2001. Parkettgolv, helkaklat badrum, glashiss, golvvärme mm mm. Imponerande! Just nu är det ingen mer som bor här, så i praktiken har jag ett trevåningshus för mig själv. Men det blir väl lite annat på vardagarna. Förutom chauffören så träffade jag som hastigast en av de anställda på kontoret. Uppfattade inte hennes namn, och hon verkade inte så pratglad heller. Pratade dock med husets ”föreståndarinna” på telefon och hon verkar trevlig.

      Var väldigt trött, men tog mig ändå i kragen och gick ut på stan en stund. Gick inte så långt för jag kände inte till omgivningarna. Dessutom blev det mörkt. Fick spanat läget lite i alla fall. Förstod att mitt boende ligger väldigt bra till. Växlade lite pengar. Köpte mat och öl på ett ställe där de inte kunde någon engelska. Kycklingburgare med pommes plus ölen kostade 110 dinarer (ca 16,50 kr). Åt ”hemma”.

Var så trött på kvällen att jag nästan somnade på sängen. Tog mig dock i kragen och packade faktiskt upp all min packning. Tog mig även en dusch, det var skönt!



Mitt boende

 

Boendet

 

Dag 2 – söndag 6 februari 2005. En första titt på Skopje och Matka

Vaknade ganska tidigt. Somnade om och vaknade 9.40 och utvilad. Åt lite frukost här ”hemma”. Det blev cornflakes med mjölk och lite honung – helt okej faktiskt. Duschade och gjorde mig i ordning, kom ut vid ca 10.40.

      Vandrade runt i Skopje några timmar. Tittade in på grönsaksmarknaden och i en mataffär. Köpte inget, men det verkar intressant för framtida behov. Gick förbi parlamentet och ner till floden Vardar. Promenerade längs floden en bit. Det var kallt, men solen sken skönt. Gick över till norra/gamla/albanska sidan av staden. På något sätt var det charmigare där, även om det var mer ruffigt. Det var en rejäl skillnad mot södra sidan av stan. Gick förbi några kyrkor och moskéer, bl.a. Mustafa Pasha-moskén. Köpte en väska som hängde utanför en butik. Den kostade 600 dinarer (90 kr), och var mitt första riktiga inköp i landet. Gick över den vackra sten­bron tillbaks över Vardar till södra sidan. Tittade lite i ett stort köpcenter, men de flesta affärer där var stängda. Letade upp kontoret där jag ska praktisera. Så otroligt centralt! Gick sen till en McDonald’s som låg strax intill. Åt en Big Mac med pommes och cola light (ca 235 mkd / 33 sek). Fick ett telefonsamtal från MG som har varit min kontakt på sektionskontoret hittills Hon var på kontoret, så jag gick dit.  Vi drack en kopp kaffe och pratade lite om verksamheten och vad jag ska göra. Hon visade också var jag ska sitta. Det var också prat om en tjänste­resa till Belgrad redan på torsdag. Verkar riktigt bra allting. Hon föreslog sen att vi skulle göra en utflykt. Vi tog bilen och åkte en bit utanför Skopje. Genom en typisk albansk by och lite upp i bergen. Vi följde forsen Treska och till en konstgjord sjö. Vi parkerade och skulle gå en bit till Matkasjön men det var för snöigt och isigt till vad vi hade på oss. Det var i alla fall väldigt vackert med bergen och snön.

Vardar som rinner genom Skopje

      Väl tillbaks i stan åkte vi och åt på en restaurang med typisk makedonsk mat, Krigla tror jag den hette. Vi åt ett antal smårätter – friterad kyckling och lökringar, sallad, bröd, svamp. Allt var väldigt gott. Drack sen en kopp turkiskt kaffe.På kvällen tog jag det lugnt.

Första mötet med Matka

 

Dag 3 – måndag 7 februari 2005. Första praktikdagen.

Det blev cornflakes till frukost idag med.  Det var kallt idag. Hörde olika versioner om temperaturen, mellan 9 och 12 minusgrader. Det var i alla fall en skön promenad till kontoret. Det tog 15 minuter. Det ska nog gå att hitta en kortare väg när man lär sig smågatorna lite bättre.

      Första dagen var jobbig men intressant. Mycket information som ska in i hjärnan. Träffade MG först, och vi gick runt och hälsade på de andra kollegorna – ULL, AV, MK, VH, BDP och MN. 3 kollegor var borta från kontoret idag.

      Klockan 9 var det måndagsmöte. Vi var sex stycken och stämningen var lättsam, det kändes inte alls så nervöst att träffa folket. Först välkomnade de mig (igen), sen lite prat om det kalla vädret. När mötet kom igång ordentligt handlade det mycket om den nya ambassaden och eventuella byggnader. Vidare med några småpunkter. Sen vidare med arkiveringen inför den nya ambassaden. Mycket om offentlighetsprincipen, skyldigheter och så vidare med det.

      Direkt efteråt hade MG och ULL ett möte med mig. Vi pratade om mina kommande arbets­uppgifter. Det kommer att bli intressant, men det blir nog ganska mycket att göra. Jag kommer till att börja med att få ta hand om svenskundervisningen de lokalanställda. De ska ha ungefär en timme var i veckan, plus en timme i grupp. 5 timmar i veckan ska jag alltså ägna åt svenskundervisning. Ska bli intressant att se hur jag klarar det. Annars blir min första riktiga uppgift att göra en ekonomisk rapport. Jag bävar lite för det, men det ska väl funka det med.

      Åt lunch med MG på en italiensk restaurang i det stora köpcentret i centrum. Efteråt gick vi in i en affär och skaffade en mobil­telefon till mig. Det blev en Sony Ericson T68i, den kostade ca 1000 kronor. 

      På eftermiddagen satt jag och läste och tittade i lite material. Hade också ett möte med VH där han berättade om vad han gör. Jag lyssnade mest och hade inte så mycket att fråga. Kände att jag kanske inte gjorde så bra intryck, men jag var väldigt trött och det var många nya intryck.

      Vid halvfemtiden gick jag ”hem”. Träffade SRL som hade kommit idag och är chef på kontoret där jag bor. Vi pratade ett bra tag. Lite senare var vi ute och åt. Det blev ytterligare en italiensk restaurang. Jag åt tagliatelle med svamp. Vi fick pratat om lite praktiska saker, och jag fick frågat om hyran – 100 euro i månaden. Helt okej.