onsdag 29 maj 2013

Karlstads stadsträdgård 150 år


I år fyller Karlstads stadsträdgård 150 år!

Initiativet till stadsträdgården togs 1857 av Värmlands Hushållningssällskap och trädgården började anläggas 1863. Sju år senare tillkom den första restaurangen och år 1900 byggdes en ny större restaurang helt i trä. Detta blev stadens stora nöjesetablissemang vid tiden. 1959 brändes restaurangen ner av en pyroman. Efter branden bestämdes att en ny restaurang istället skulle byggas upp på Sandgrund. Stadsträdgården kom att ligga mer eller mindre i träda fram till 1993 då kommunen beslutade att parken skulle återupprustas. Tittar man på gamla kartor över området så kan man se att trädgården också krymper i storlek efter branden ´59 i samband med att nya byggnader tillkommer i staden.

Några intressanta länkar om stadsträdgården:
Karlstads Kommuns sida om trädgården (här finns också vidare länkar till broschyr och informationshäfte, samt en 41 sidor lång växtförteckning)
Bilder och historier från det gamla Karlstad (om stadsträdgården när 1900-talet var ungt)
Historiska kartor Karlstad (här kan man på ett smart sätt välja år för kartbilder)
My heaven is all around me.blogg.se (Blogg av Madeleine Forsgren med inlägg och fantastiska bilder i samband med stadsträdgårdens 150-årsfirande.)
 
Idag är trädgården en trevlig oas centralt belägen i Karlstad men ändå lugn och nästan lite svår att upptäcka om man inte vet om den. Det händer att man stöter på Karlstadsbor som inte känner till trädgården eller i alla fall inte har varit där. Parkens yta är 5,5 hektar och här växer 800 arter av buskar, träd och blommor.

Här kommer några foton från helgen som gick. Då invigdes formellt 150-årsjubiléet.  













 

söndag 26 maj 2013

Kapten Olle – ett öl från Marbäck


För några veckor sedan köpte jag ett par öl av märket Kapten Olle från Systembolagets beställningssortiment (nr 89677). Kapten Olle bryggs av det lilla microbryggeriet Marbäcks öl i Marbäck, några kilometer söder om Ulricehamn. Jag hade aldrig tidigare varken hört talas om ölet eller bryggeriet, men ibland kan det vara roligt att köpa grisen i säcken. Det är också trevligt när det dyker upp nya aktörer på marknaden.

Efter att ha provat Kapten Olle både till husmanskost, och som sällskapsöl i sommarvärmen rätt upp och ned som den är och tillsammans med smakrik bosnisk ölkorv kan jag konstatera följande: Färgen är gyllenbrun och grumlig (jästfällning). Den både doftar och smakar en aning beskt. Som den ljusa lageröl den är så passar den också bra på de sätt jag har provat den. Bryggeriet Marbäck tycker själva att perfekt temperatur på ölen ska vara 6-8 grader och att man gärna ska dricka den ur ett kupat glas efter att ha hällt den med en fin stråle rätt ner i glaset.

 
Kapten Olle säljs i 50 cl-flaskor av tråkig standardmodell. Den kostar 24 kronor och 60 öre och man behöver inte beställa hela kolli, utan styckvis går bra. Alkoholhalten ligger på 5,2 %.

Etiketten är riktigt trevlig. Den föreställer Kapten Olle själv, autentisk eller inte..? Bilden är nedtonad i en blå-vit nyans som får mig att tycka att det är en blandning mellan elegans och allmoge. Etiketten innehåller dessutom mer information om själva ölet och vad som har namngett det än vad som är brukligt.

Om Kapten Olle säger bryggeriet följande: ”Olle föddes 1872 i Ulricehamn, en stad med på den tiden drygt tusen invånare. Föräldrarna önskade att den äldste sonen skulle bli präst, men Olle som sökte frihet och spänning skrev istället in sig på Göteborgs Sjömanshus. Väl tillbaka i staden var Kapten Olle en berest man. Med sin varma humor och glimten i ögat berikade han trakten med sina reseminnen. Vår Kapten Olle är en välsmakande ljus lager.”

Kolla gärna in Marbäcks Öls trevliga hemsida.

fredag 24 maj 2013

I Söderhavet med Robert Louis Stevenson


 
 
Författare: Robert Louis Stevenson
Titel: I Söderhavet
Undertitel: En redogörelse för iakttagelser och erfarenheter gjorda på Marquesas-, Tuamotu- och Gilbertöarna under två sjöresor med jakten Casco (1888) och skonaren Equator (1889)
 
Originaltitel: In the South Seas
Originalundertitel: ?
 
Sidor: 388
Förlag: Bokförlaget Korpen
Utgiven: 1996
Första utgåva på originalspråk: 1896
 
Adlibris: Inbunden / Pocket
Bokus: Inbunden / Pocket

 
Jag är inte speciellt allmänbildad vad gäller litteratur och författare. Innan jag tog den här boken i min hand visste jag i stort sett bara följande saker om Robert Louis Stevenson: Han skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag visste också att han reste runt en hel del i Stilla Havet och är begravd på Samoaöarna. Slutligen, vilket har mer indirekt än direkt att göra med honom, är att hans fru Fanny i slutet av 1880-talet designade Kungadömet Abemamas flagga medan de besökte riket under sin rundresa i Stilla Havet.

I Söderhavet (med den visserligen träffande men ändå osmidiga undertiteln ”En redogörelse för iakttagelser och erfarenheter gjorda på Marquesas-, Tuamotu- och Gilbertöarna under två sjöresor med jakten Casco (1888) och skonaren Equator (1889)”) utkom 1896 på originalspråk. Boken är en samling essäer och artiklar som Stevenson skrev under sina resor i Stilla Havet. Emellanåt liknar det mest en dag- eller loggbok.

Boken beskrivs såhär:

Sommaren 1888 lade skonaren Casco ut från San Francisco och satte kurs på Marquesasöarna. Ombord fanns författaren Robert Louis Stevenson tillsammans med hustru, mor och styvson.

Under de kommande åren seglade Stevenson runt i Söderhavet och slog sig slutligen ned på en av Samoaöarna. I Söderhavet är berättelsen om dessa resor och om livet tillsammans med människorna i denna sällsamma övärld.

Boken är inte bara en spännande reseskildring utan också en tidig socialantropologisk rapport och en personlig berättelse om en äventyrlig färd som inte alltid leder till det på förhand bestämda målet. Stevenson är en skarpsynt iakttagare och berättar medryckande om livet på Söderhavsöarna. Han skildrar olika folkslag, deras egenskaper och enskilda personers egenheter, språk, myter och legender, tabun och kannibalism, andetro och inställningen till döden.

Jag vet inte om det är kvaliteten på översättningen eller det ålderdomliga språket och sättet att uttrycka sig, eller en kombination, men det är absolut inget flyt i berättelserna. Det är hackigt och jag funderar många gånger på vad som menas. Att det är en miljö som jag inte är familjär med kan såklart också påverka. (Det är kanske både sunt och inte så konstigt att man kan ha svårigheter att frammana en bild i huvudet av hur ett kulthus inne i skogen på ön Hatiheu ser ut år 1888.) Man märker också av det ålderdomliga och nedvärderande synsättet som finns hos Stevenson gentemot människor som inte är ”vita”. Han kan visserligen säga positiva saker om vissa människor, speciellt om de är hövdingar eller kungar. Annars ser man titt som tätt formuleringar som ”De visar slavens alla kännemärken: barnslig sorglöshet, obotlig slöhet, liknöjdhet.” eller ”Han var lat som en slav och oförskämd som en slaktardräng”. Jag får också en bild av Stevenson som mycket egocentrisk. Vid endast några tillfällen nämner han sin fru som är med på resorna. Styvsonen nämns inte någon enda gång vad jag kommer ihåg.

Det finns såvitt jag kan komma på blott tre kategorier människor som kan uppskatta den här boken. Antingen får man ha ett brinnande intresse för socialantropologi, lida av en nästan sjuklig söderhavsromantik, eller vara en stor beundrare av Stevenson.  

 

lördag 18 maj 2013

Röda viner från andra sidan Atlanten

Vinprovning

För ett par månader sedan var jag på dryckesprovning på Systembolaget för första gången. Då var det ölprovning under rubriken ”Världens öl”. (Se mitt blogginlägg om den provningen här.) Häromdagen var det dags för ny provning – nu med rödvin och temat ”Röda viner från andra sidan Atlanten”.

Liksom vid förra provningen hos Systembolaget i Karlstad höll vi till i deras lunchrum. Med på provningen var 17-18 personer, ganska jämnt mellan killar och tjejer. Överlag var det yngre personer med än under ölprovningen för två månader sedan. Lite oväntat kanske. Presentatör på provningen var en kvinna från Systembolaget som är utbildad sommelier, mycket duktig och förtroendeingivande. Provningen kostade 400 kr.

De provade vinerna
 
Provade viner

Tapiz Reserve
Systembolagets varunummer: 6591
Druva: Malbec
Ursprung: Argentina, Cuyo, Mendoza, Uco Valley
Pris: 109 kr
Producent: Fincas Patagónicas
Årgång: 2010
Alkoholhalt: 14,5 %

Detta är ett vin som Systembolaget tycker har ett utseende av tät, mörk, blålila färg. Det skulle jag väl kunna hålla med om, även om jag tycker det är svårt med de där lila nyanserna när man jämför vin. Doften anges som ”Mycket fruktig doft med fatkaraktär, inslag av björnbär, körsbär, choklad och vanilj.” För egen del tycker jag ofta att det kan vara svårt att plocka ur speciella saker i en doft, men visst kan jag hålla med om en viss bärdoft och någonting som jag kan få till fatkaraktär när man väl får ord på det. Om smaken säger man ”Generöst fruktig smak med fatkaraktär, inslag av björnbär, plommon, choklad, örter och vanilj.” Även här är det svårt att plocka ut speciella saker. Någon i gruppen nämnde dill som smak och det kunde enligt presentatören vara fatkaraktären. Fyllighet, strävhet och fruktsyra sätter man till på alla till 9 av den 12-gradiga klockan. Detta är ett vin som passar bra till grillade rätter av mörkt kött.


Foppiano Vineyards
Systembolagets varunummer: 6277
Druva: Petite Sirah
Ursprung: USA, Kalifornien, North Coast, Sonoma County, Russian River Valley
Pris: 139 kr
Producent: Foppiano Vineyards
Årgång: 2010
Alkoholhalt: 15,0 %

Även detta vin har ett utseende av tät, mörk och blålila färg enligt Systembolaget. Doften var lite fräschare än föregående vin och jag nämnde att det var lite mintdoft. Detta håller Systembolaget tydligen med om då de anger doften som ”Fruktig doft med fatkaraktär, inslag av mörka bär, plommon, romrussin, mynta och vanilj.” Smaken anger man ungefär som doften – ”Mycket fruktig, eldig smak med fatkaraktär, inslag av skogsbär, plommon, viol, mynta, choklad och vanilj.” Smakklockorna anger man som följande, 10 på fyllighet och vardera 9 på strävhet och fruktsyra. Vinet passar bra till grillade rätter av lamm- eller nötkött, och även till ostar. Vinet har lagrats 20 månader på franska ekfat och är nytt på Systembolaget sedan mars 2013.
 

Nativa Single Vineyard Gran Reserva
Systembolagets varunummer: 6268
Druva: 70% cabernet sauvignon, 30% carmenere
Ursprung: Chile, Rapel
Pris: 129
Producent: Nativa Eco Wines
Årgång: 2010
Alkoholhalt: 14,0 %

Utseendet är liksom de två tidigare vinerna ”tät, mörk och blålila färg”.  Personligen tyckte jag direkt att vinet både doftade och smakade mycket av svarta vinbär. Enligt Systembolaget anges både doften och smaken som ”Generöst fruktig doft med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, kaffe, örter, björnbär och vanilj.” Några i gruppen som provade tyckte att det smakade alldeles för mycket som vinbärssaft. Fyllighet och fruktsyra sätts till 9, medan strävheten sätts till 8. Även detta vin anses passa bra till grillade rätter av lamm- eller nötkött. Vinet är ekologiskt odlat och har lagrats ett år på franska ekfat.


Seghesio Sonoma
Systembolagets varunummer: 22562
Druva: Zinfandel
Ursprung: USA, Kalifornien, North Coast, Sonoma County
Pris: 179 kr
Producent: Seghesio Family Vineyards
Årgång: 2011
Alkoholhalt: 15,0 %

”Mörk, blåröd färg” säger Systembolaget om utseendet på detta vin. Jag hade svårt att se någon direkt skillnad på dessa fyra viner även om det gick att ana någon nyansskillnad. Om doften säger man ”Generöst fruktig doft med fatkaraktär, inslag av björnbär, blåbär, mintchoklad och vanilj.” och om smaken ” Generöst fruktig smak med fatkaraktär, inslag av björnbär, plommon, mintchoklad, peppar och vanilj.” Fylligheten anges till 10, strävheten till 8 och fruktsyran till 9. Vinet ska passa bra till smakrika rätter av lamm- eller nötkött, gärna grillat. Väl på fjärde vinet gissade både min sambo och jag att detta var ett Zinfandelvin, och det var det ju mycket riktigt.
 

Sammanfattning

Fyra bra och goda viner provades. Går man bara efter smaken så tycker jag definitivt att det sista vinet (Seghesio) var det godaste, lagom tungt och komplext. Däremot har jag svårt att gå och köpa ett vin för 179 kr. Det finns andra bra, och betydligt billigare, Zinfandelviner. Även de andra tre vinerna i provningen var mycket bra, kanske även mer värda att köpa om man väger in priset. Nativa var mycket gott – men det kan finnas risk att det blir för mycket svartvinbärssmak – här är det nog mer tvunget att man dricker det till rätt mat än som sällskapsvin.

 

 

lördag 11 maj 2013

Egen flagga på avlägsen ö


Idag, just idag den 11 maj 2013, hissas för första gången en egen flagga på den avlägsna ön Ascension i södra Atlanten. ”Egen och egen” kan skeptikern tycka med Union Jack i övre hörnet, men detta är förmodligen så egen flagga som det går att få om man är ett av områdena i ett brittiskt översjöiskt territorium (British Overseas Territory). Ascension ingår i territoriet Saint Helena, Ascension and Tristan da Cunha (tre öar och några mindre som är utspridda över ett stort område i Atlanten, mellan Afrika och Sydamerika). Ön har fått sitt namn efter att ha blivit upptäckt på Kristi himmelsfärdsdag (Ascension Day) 1503. Storbritannien tog besittning över ön 1815.
Ascensions egna flagga som hissas för första gången idag
(http://www.ascension-island.gov.ac/wp-content/uploads/2013/05/Raising-the-New-Ascension-Flag.pdf)

Flaggan är av ”standardmodell” för brittiska ”kolonier”, dvs blå med Union Jack i övre vänstra hörnet och områdets vapen i högra delen av flaggan.  Vapnet, som godkändes av Hennes Majestät Drottningen (Elizabeth II) redan i maj 2012, visar symboler för Ascension – som vapenskölden med en stiliserad bild av Green Mountain som dominerar ön och tre fåglar (Wideawake Birds). Vapenskölden hålls upp av två sköldpaddor (Green Turtles).
Det kommer att vara medlemmar av brittiska försvaret (British Armed Forces) som vid en ceremoni kl 10:15 har äran att hissa flaggan vid den administrativa byggnaden på ön. Detta i samband med att man firar Ascension Day.

(http://www.ascension-island.gov.ac/first-ever-ascension-flag-to-fly/)

Ascension ligger mycket avsides från omvärlden. Ön har endast ca 800 invånare. Det finns en brittisk-amerikansk bas på ön och härifrån utgick de brittiska planen när de bombade argentinska styrkor under Falklandskriget (se mitt blogginlägg Den lilla dispyten som blev ett krig - 30 år sedan konflikten om Falklandsöarna). Idag mellanlandar flygen mellan Storbritannien och Falklandsöarna på ön. Flygplatsen på Ascension byggdes en gång i tiden ut för att vara reservlandningsbana för NASA:s bemannade farkoster. För att stanna till på ön som turist måste man ha ett tillstånd av den lokala administratorn i förväg.

 
Visa större karta

fredag 10 maj 2013

Ponche de mel Cana & Grogue com Arruda


I januari 2011 var sambon och jag på semester på Kap Verdeöarna. En härlig vistelse med sol, värme och sköna bad. Det är alltid roligt att prova på lokala produkter i form av mat och dryck när man är ute och reser tycker jag. Nationaldrycken på öarna heter ”Grogue” och är en spritdryck gjord på sockerrör. Namnet lär komma från engelskans ”grog”.  Grogue är också basen i den på öarna vanliga ponchen. Där, i hotellträdgården på kvällen efter maten, smakade det ypperligt gott med de här lokala dryckerna. Så gjorde det också på den lilla lokala marknaden i staden Santa Maria som bara sålde kapverdiska produkter. Vi provade flera sorter innan vi valde två flaskor som vi köpte och tog med hem till Sverige. Vis av erfarenhet borde man vara och inse att det inte är samma sak att sitta hemma i fåtöljen och dricka vissa saker, som det är att långsamt sippa in drycken tillsammans med atmosfären i en härlig bris vid havet på sydligare breddgrader. Men man kanske aldrig lär sig. Jag har försökt mig på de båda inköpta dryckerna flera gånger hemma i Sverige men kan inte annat än att konstatera följande.
 

Ponche de mel Cana

Ser ut som rom, men doftar och smakar lite häxbrygd. Med lite fantasi så finns det vissa likheter med mörk rom eller cachaça.

Grogue com Arruda

Jag tror mig ha luskat ut att Arruda är växten vinruta (Ruta graveolens). I flaskan finns en kvist av denna växt. Färgen på drycken är någon märklig artificiell ljusgrön (var den verkligen så när jag köpte den?). Lukten är obehaglig, söt med inslag av något annat. Om jag doftar riktigt ordentligt på den så mår jag illa. Smaken är ungefär samma, fast lite värre. Sötsliskig och besk på samma gång.
 
För båda dessa drycker så har jag egentligen bara hittat ett användningsområde. I hett vatten med riven ingefära, pressad citron och honung när man är förkyld.


torsdag 9 maj 2013

I en SJ-vagn på Balkan (eller Hur man hittar en järnvägsstation)

Nu kommer en liten avstickare, i både tid och rum. Jag funderade lite på några inlägg jag gjort tidigare om ”udda ställen” och kom då ihåg en lite udda dag med udda händelser. Denna avstickare blir till april 2006 när jag för tillfället var i Makedoniens huvudstad Skopje för att arbeta på min universitetsuppsats. Några lediga tillfällen lyckades jag klämma in och utflykter är trevliga. Texten är från min resedagbok och fotografierna är både inscannade analoga samt något digitalt.
 

Skopje söndag 2 april 2006
Upp 6.30. Idag hade jag tänkt mig ett litet äventyr på egen hand. Snabb frukost och taxi till busstationen.  Jag var i god tid. Köpte biljett till Pristina, vilket kostade 330 denarer (50 kr). Två minuter förtidigt gick 8-bussen från Skopje. Bussen var nog samma som den jag åkte förra året, eländig och risig. Det var bara 6 passagerare först, men 2 till hoppade på alldeles utanför Skopje. Det var tur man tog jackan med sig idag, det var till och med lite kallt på bussen. Efter ungefär en halvtimme kom vi till gränsen mot Kosovo. Det gick ganska smidigt i gränskontrollen. I kontrast till de höga snöklädda bergen västerut rullade vi förbi den trista och grå gränsstaden General Jankovic´ / Hani i Elezit (Vad allt blir krångligt när samma stad har olika namn beroende på språk!). Det ser ut som hela staden består av en cementfabrik. Staden ligger dock i en otroligt fin ravin och denna åker man igenom i ytterligare några mil. Tyvärr är det inte så grönt i naturen ännu men det är ändå fint med floden som flyter fram och små byar på bergssluttningarna. En bro som blev förstörd i kriget var nu uppbyggd och den provisoriska bron jag åkte på förra året var borta. Roligt att se att det går framåt här. Efter ett tag planar det ut och man åker på en stor slätt. Vägen är ganska tråkig här. Nybyggda hotell, bensinstationer, möbelvaruhus mm. Jag noterade idag att det var färre militärfordon på vägarna än förra året, och hoppas hellre att det beror på ett stabilare läge i området än det faktum att det är söndag idag. En KFOR-bil med en stor svensk flagga på masten svischade i alla fall förbi. Två timmar efter start i Skopje var jag framme i Kosovos huvudstad Pristina.


Visa större karta



För att gå händelserna lite i förväg så hade jag planerat att åka tåg tillbaks till Skopje lite senare. Det var ett av huvudsyftena med dagens utflykt. Tåglinjen mellan Pristina och Skopje har delvis funnits sedan 1870-talet. Under Kosovokriget 1998/1999 användes tågen av personer som flydde sina hem för att ta sig ut från Kosovo. Tåget kom då att kallas ”Refugee train”.  Linjen blev i alla fall förstörd under detta krig och har varit ur bruk sedan dess. Det var först för ungefär en månad sen som tågtrafiken kom igång igen, nu i drift av Kosovo Railways och UNMIK (United Nations Mission in Kosovo) Railways.
 
Enligt informationen jag hade letat mig till så hade jag ca 3 timmar tills tåget skulle gå. Om jag tog mig till järnvägsstationen direkt, köpte biljett och dubbelkontrollerade tiden, så skulle jag kunna strosa runt i staden mer avslappnat. Lätt som en plätt? – nej! Direkt när jag kom till busstationen i Pristina så försökte jag fråga efter järnvägsstationen. Jag tycker sedan tidigare att engelskkunskaperna i Pristina är ganska höga, förmodligen p.g.a. den internationella närvaron, men varken ”railway station” eller ”train” verkade höra till deras vokabulär. Jag försökte med ”Zug”, ingen framgång med det heller. Först långt senare kom jag på att jag borde försökt med ”Bahnhof” på tyska, ”Voksal” på ryska eller något liknande.

Universitetsbiblioteket i Pristina

Jag knallade inåt centrum. Trodde jag i alla fall – det var ett tag sen jag var i Pristina, och inte har jag varit där så många gånger heller. Avståndet var längre än jag hade tänkt mig och jag började fundera på vart jag befann mig, men det bästa sättet att upptäcka saker och ställen är ju att gå vilse. Jag upptäckte dock inte så många spännande saker innan jag såg det välkända national- och universitetsbiblioteket. Ett år har gått sen sist jag såg det, men det ligger fortfarande på botten av min lista av fina byggnader i världen.

Grand Hotel, Pristina (notera alla FN-fordon i förgrunden)
 
Fick lokaliserat Grand Hotel (som inte är så mycket ”grand” som andra hotell världen över med det namnet). Tjejerna i souvenirbutiken kunde i alla fall bra engelska De sa att det visserligen finns en liten järnvägsstation i Pristina men att den inte används. När jag sa att det går ett tåg sedan en månad mellan Pristina och Skopje så var de tveksamma och sa att den järnvägsstationen som gäller är den i Kosovo Polje (fast de använde naturligtvis det albanska namnet först, som jag inte kan). Det var många kilometer till den staden men jag kunde ta en taxi. Jag stod på mig om stationen i Pristina och fick en lapp skriven på albanska med ”järnvägsstationen i Pristina” (stacioni i trenit Preshtinë) för att visa taxichauffören, för även till ”lilla järnvägsstationen som inte används” var det längre än gångavstånd. Jag satte mig i en taxi utanför hotellet, visade lappen, han kunde så klart riktigt bra engelska. Han sa dock att stationen i Pristina inte var i bruk och ville köra mig till Kosovo Polje. Han erbjöd mig att köra dit svart för 5 euro. Det var nog första gången på Balkan som en taxichaufför har erbjudit mig att köra utan taxameter. Eftersom det fortfarande var ca 2 timmar tills tåget skulle gå så tyckte jag det var onödigt att åka till en avkrok redan nu, jag ville ju knalla runt lite i stan och behövde också äta. Dessutom ville jag inte riktigt ge upp att hitta stationen i Pristina.

Jag hade köpt några vykort av tjejerna på Grand Hotel och skulle sätta mig på ett café och skriva dem och ta en kaffe. På första caféet gick det inte att få något kaffe för de hade strömavbrott. Jag passade i alla fall på att fråga om tågstationen. Killen hade bott i Pristina i 9 år men han kände inte till någon tågstation där utan föreslog den större i den andra staden. Nu var jag nära på att ge upp. Satte mig på ett annat café. Tänkte att det är ingen idé att ens fråga längre, men så kom jag på att tågen administrerades av UNMIK och att det kanske skulle lösa sig om jag frågade någon FN-soldat. Det brukar drälla av utländsk personal i stan, men naturligtvis inte idag.

När jag kom till posten för att skicka mina vykort så fanns det en i kassan och en vakt eller liknande som stod utanför luckan. (Hallå, varför kan inte postkontoren vara öppna på söndagar i Sverige! Eller – varför kan vi inte ha riktiga postkontor över huvud taget!) Ingen av personerna kunde någon engelska. Jag visade min lapp. Tjejen i kassan sa något och jag frågade om hon menade Kosovo Polje. Det gjorde hon. Jag poängterade INTE Kosovo Polje utan Pristina. Vakten diskuterade med henne, de var inte överens. Han verkade säga till henne att det visst går tåg från Pristina men hon höll inte med. Jag var mer överens med honom. Han skulle visa mig och tog mig med utanför posten. Jag skulle gå åt vänster och sen åt vänster igen. Skönt att få bekräftat att det fanns en station, men hur långt skulle jag gå innan jag tog vänster mm. Han förstod vad jag menade och frågade om jag kände till UNMIK, jag sa ja och kontrade med att fråga om han menade ”Big UNMIK” i närheten av fotbollsstadion. Han sken upp och gjorde ett tecken att det var nära. Jag tackade och han blev lite extra glad när jag gjorde det på albanska. Nu var jag på rätt spår. Nu var det bara att ta reda på hur nära fotbollsstadion stationen låg – och åt vilket håll.

Jag vandrade vidare. I närheten av fotbollsstadion låg en bensinmack. Jag frågade killen som jobbade där om tågstationen. Det fanns ingen sa han. Han var säker. Suck. Några meter längre bort hittade jag ett litet bevis på att jag ändå var på rätt spår – nämligen själva järnvägslinjen! Jag ställde mig mellan skenorna och tittade åt båda håll. Ingen stationsbyggnad i sikte. Det kom en farbror, jag visade honom min lapp. Han förklarade på en blandning av albanska, teckenspråk och med några inslag av tyska att det var åt vänster och att stationen var sista byggnaden på vänster sida av spåret. 1 km skulle det vara, och han tyckte jag skulle gå dit längs spåret – mellan skenorna. En väg gick dock bredvid spåret och jag tyckte det kändes lite säkrare att gå där.
 
Järnvägsstationen i Pristina / stacioni i trenit Preshtinë

Det kändes som jag lämnade civilisationen och befann mig snart i ett industriområde. Efter ett tag skymtade jag en byggnad som såg nymålad ut. Jag går dit tänkte jag. Är inte det stationen eller att jag ser den därifrån så ger jag upp. Klockan gick ju med. Det visade sig vara stationen! Nymålad och grann med nya skyltar där det stod ”Pristina/Prishtinë”, ”Kosovo Railways” Och ”UNMIK Railways”. Vilken lättnad. Jag hade dessutom hittat något som flera Pristina-bor inte kände till! En farbror kom och mötte mig. Han verkade vara någon typ av vakt. Jag frågade om tåget till Skopje och han visade mig en handskriven lapp på dörren med tiderna och förklarade grundligt och kontrollerade min klocka så jag inte skulle missa tåget om en timma. Biljetter gick inte att köpa i förväg utan skulle köpas av konduktören.

Vad gör man i ett industriområde i Pristina i en timme när man är hungrig? Jag hittade en genväg in till centrum – det tog max 15 minuter! Försökte hitta något bra och enkelt att äta. Det fick bli hamburgare på Route 66 – faktiskt något av det godaste jag har ätit i Kosovo någon gång! Till det drack jag Kosovos eget ypperligt fina öl Birrë e Pejës. Innan det var dags att knalla tillbaks till järnvägsstationen så gick jag in i affären och köpte med mig några öl.

Bekanta järnvägsvagnar

Dags att åka tillbaks till Skopje. När jag kom fram till järnvägsstationen stod tåget redan inne. Ett gammalt diesellok med tre vagnar. Men det var något bekant med de två sista vagnarna. Blåa med en vit symbol på. Liknade det inte SJ:s logga? Jag tittade på några skyltar bredvid dörren – där stod på svenska! Mycket riktigt, det var gamla SJ-tågvagnar! Jag gick ombord och kände mig riktigt nostalgisk. Gamla skyltar med ”Nödbroms”, ”Kasta ej ut föremål som kan orsaka brand eller annan skada” osv. Vad häftigt – här ska man åka tåg i Kosovo och så är det gamla SJ-vagnar. Jag kände mig riktigt stolt. När folk senare gick på och satte sig lite nonchalant så var jag nästan på väg att säga till dem att ta det lite lugnt med dessa gamla fina svenska saker, men jag fick hejdat mig. Kl 13.04, fyra minuter för tidigt, visslade stinsen i pipan och tåget började rulla. Stinsen var förresten farbrorn som hade visat mig tågtiderna förut. Han hade nu klätt om till stinsuniform. Han nickade och vinkade glatt åt mig när han såg mig hänga ut genom fönstret.
 
Konduktören


I en SJ-vagn på Balkan


Tågresan kostade 4 Euro, var bekväm och gick genom städer, byar och fantastiskt landskap. Namn som Kosovo Polje (dit jag tidigare hade blivit hänvisad av flera personer), Lipljan, Urosevac och Kacanik passerades. Folk stod och påtade i sina små trädgårdar. De tittade glatt när de såg tåget. Gränsformaliteterna gick ganska smidigt och sen rullade vi in i Republika Makedonia. 15.37, en minut före utsatt tid, rullade tåget in på Skopjes järnvägsstation.

Trägen vinner!

En järnvägsvagn som kanske blev förstörd i kriget.

Ferizaj, en stad/station som passerades.

Från tåget, vid gränsen mellan Kosovo och Makedonien.


söndag 5 maj 2013

Kungälvs Lager


Tack fantastiska Systembolaget för det helt enorma utbudet och den bra servicen! Nu har jag haft möjlighet att vara lite nostalgisk och lokalpatriot med mina forna hemkommuner Kungälv och Ale.

Kungälvs Lager (Systembolagets nr 89809) bryggs av Ahlafors Bryggerier AB i Alafors, Ale kommun. Ölet är en underjäst ljus lager. Alkoholhalten ligger på 5,0 volymprocent. Enligt bryggeriet är ”Det … bryggt på pilsner- och karamellmalt samt humlat på traditionellt sätt med hela humlekottar av högsta kvalitét.”
Färgen och doften påminner om andra vanliga ljusa lageröl. Smaken känns dock lite murrig och mörk för att vara denna ölsort. Det finns också någon smak som jag inte kan lokalisera. På det stora hela är ölen god (jag brukar inte sätta något sifferbetyg när jag provar saker). Jag provade den bland annat till ganska kryddstark mat och till det passar den utmärkt. Likaså att dricka rätt upp och ner som den är. Ölen säljs tyvärr i vanliga trista halvlitersflaskor med pant. (Jaja, det är säkert jättebra för miljön.) Etiketten ser ganska trist och billig ut även om den pryds av Bohus Fästning, landmärket nummer ett i Kungälv.

Ahlafors Bryggerier AB startade sin verksamhet 1996 i det sedan tidigare nedlagda spinneriet i Alafors. En av de första produkterna var Ahlafors Julöl, vilket fick mycket höga betyg och snabbt såldes slut. Ahlafors Ljusa och Ahle Ale är några av de tidiga produkterna som blev mycket populära. Nu brygger man ytterligare 5-6 ölsorter samt 2 cidersorter.
Enligt Ahlafors Bryggeriers hemsida finns Kungälvs Lager bara på restaurang. Bryggeriets hemsida verkar överlag inte hålla samma kvalitet som deras öl (värre vore i och för sig om det var tvärtom). Kungälvs Lager finns att köpa genom Systembolagets beställningssortiment och säljs i flaskor på 50 cl. Priset är 22 kr (+90 öre i pant). När man köper öl genom beställningssortimentet måste man med vissa sorter köpa en hel låda. Kungälvs Lager är en av sorterna som man kan köpa styckvis. Inga extrakostnader tillkommer. Skaffar man konto så är det bara att surfa in på Systembolagets hemsida och göra beställningen hemifrån, hur smidigt som helst!

 

lördag 4 maj 2013

Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand


 
 
Författare: Mikael Bergstrand
Titel: Delhis vackraste händer
 
Sidor: 378
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2011 (pocket 2012)
ISBN10: 9113038028
ISBN13: 9789113038025
Adlibris: Inbunden / Pocket
Bokus: Inbunden / Pocket 
 
Göran har fastnat i den grå vardagen. Han är bitter, medelålders och frånskild med två utflugna barn. När han inte tänker på sin exfru och räknar dagarna som de har varit skilda så surfar han på fotbollsforum. Jobbet har blivit tristess. En dag får han sparken. Han förstår ingenting och till de få vänner som han träffar emellanåt säger han att han har slutat på jobbet.
En av de gamla vännerna, Erik, som är reseguide övertalar Göran att följa med på en resa till Indien. Resan börjar som en mardröm, ingenting fungerar och Göran blir sjuk. Han ligger i en säng på ett sjabbigt hotell och tycker att han nog lika gärna kan dö. Då kommer Eriks vän Yogi och knackar på dörren…
Yogi tar med Göran på en yttre och inre resa i Indien. Göran bestämmer sig för att stanna lite längre i Indien. Av en slump träffar han skönhetssalongsföreståndarinnan Preeti.
Det här är en varm berättelse. Den är också mycket rolig emellanåt. Flera gånger skrattade jag högt. Författaren har ett underbart språk och flyt i texten. Det är både roligt och tänkvärt med alla kulturkrockar i berättelsen.
I september beräknas den fristående uppföljaren komma, Dimma över Darjeeling.