fredag 28 december 2012

Bloggen fyller 1 år!


Jag kom att tänka på att jag måste ha startat min blogg för ungefär ett år sedan. Efter en snabb titt så kunde jag sen konstatera att det var just idag för ett år sedan jag skrev mitt första inlägg, ”Tabula rasa - Dåkör vi!”. Sedan dess har det blivit ungefär 120 blogginlägg och drygt 13.700 besökare. Det är siffror jag känner mig nöjd med. Mina ambitioner vid starten var att skriva om skilda ämnen och ”lagom mycket”. Om detta kan åsikterna gå isär men jag tycker själv att jag har ”producerat” ungefär det jag tänkte mig då jag startade.

Vad händer nu då? Att skriva en blogg går väl upp och ner som allt annat. Jag är fortfarande i huvudsak taggad att fortsätta med bloggen – hoppas att du kommer att följa med mig ett tag till!
Annat klotter, en aningen äldre än denna blogg.
Fotograferat inne i tornet på Karlstads domkyrka.
 

Anders Jallai – Spionen på FRA


 
Författare: Anders Jallai
Titel: Spionen på FRA
Sidor: 483
Förlag: Pocketförlaget
Först utgiven: 2010 (i pocket 2011)
Cirkapris: 42 kr pocket (Adlibris)

Jag fick ett tips av en kollega om en författare jag inte kände till tidigare; Anders Jallai. Han är förutom författare även dykare och före detta stridspilot. Han har belönats med Hans Majestäts Konungens guldmedalj efter att 2003 ha hittat den svenska DC-3:an som blev nedskjuten av Sovjet 1952. Han fann också den sovjetiska ubåten S7 på svenskt vatten 1998. Spionen på FRA är hans första roman. Efter denna har även Landsförrädaren och Natoagenten utkommit. Den första boken beskrivs såhär;
"Jag hoppar av. Du och SSI är ansvariga! Jag vet det", säger Anton Modin, dykare och före detta flygofficer, till chefen för Sektionen för särskild inhämtning och slänger sin skriftliga uppsägning på bordet. Han har just mist sin hustru och sina två barn vid Estonias förlisning och han ger militära SSI skulden för katastrofen.
Fjorton år senare får Anton Modin ledtrådar till en väl bevarad hemlighet. Den svenska marinen har på 80-talet sänkt en sovjetisk ubåt i Stockholms skärgård. Han bestämmer sig för att söka reda på den. I och med det riskerar han inte bara rikets säkerhet utan blir också lovligt byte för svensk, rysk och amerikansk säkerhetstjänst.
Anton Modin lierar sig med säkerhetspolisens hemligaste enhet och ett gerillakrig bryter ut mellan Säpo och militärens SSI mitt i den idylliska norra Stockholms skärgård under jakten på den sovjetiska miniubåten. Anton Modin söker sanning och upprättelse men också hämnd för den familj han så tragiskt förlorade.
Spionen på FRA är en djupt initierad spänningsroman om ubåtskränkningar och spioner inom FRA och underrättelsetjänsten. Den bygger på egna erfarenheter och åratal av arkivforskning och samtal med personer som varit verksamma inom underrättelseväsendet eller på annat sätt haft inblick i de händelser som boken anspelar på.
Är den här berättelsen sann, helt påhittad eller ligger det några uns sanning och guppar mellan raderna? Hursomhelst är det en spännande spionroman av nästan lite klassiskt snitt. Det känns ändå lite kittlande att det eventuellt kan finnas ett uns, eller mer, sanning bakom historien. Boken är välskriven och Anders Jallai är, förutsätter jag, mycket insatt i ämnet. Det finns flera saker i berättelsen som i alla fall jag finner ganska osannolika, fast det hör väl å andra sidan till i en sådan här spionroman. Roman nummer två, Landsförrädaren, kommer jag garanterat läsa vid lämpligt tillfälle framöver.
 
Länkar:

Pocket hos Adlibris och Bokus (Inbunden är slut på förlaget)

Anders Jallais hemsida/blogg
 

 

fredag 21 december 2012

Diktatorns bubbla i djungeln


Nu flyttar jag mig ca 120 mil västerut och några decennier framåt från skådeplatsen för förra blogginlägget. Bara några dagar efter jag hade skrivit inlägget om den kongolesisk-zairiske diktatorn Mobutus Versaillesinspirerade palatsbyggnader i djungelbyn Gbadolite kunde man läsa i media om en annan afrikansk diktators djungeldrömmar. Ytterligare några dagar senare hade nyheten även nått svenska medier.
Kanske trodde man att galna drömmar och storhetstörstande diktatorer skulle ha haft sin gång. Lär man sig inte av historien? Nej, troligtvis inte. Platsen denna gång heter Oyala (och ligger lite utanför den lite större platsen Djibloho), landet Ekvatorialguinea och diktatorn Teodoro Obiang Nguema.
Det planerade parlamentet i Oyala
(http://www.france-guineeequatoriale.org)


Detta lilla land i Afrika är de tidigare spanska kolonierna Río Muni och Fernando Póo, sammanslaget till Spanska Guinea 1926, omdöpt till Ekvatorialguinea 1963 och självständigt 1968. Presidenten och diktatorn Obiang tog makten i en kupp 1979 (från den tidigare diktatorn Francisco Macías Nguema, som också var Obiangs farbror).


Visa större karta


Med sina 33 år vid makten är Obiang lär han vara den presidenter i världen som har suttit längst vid makten just nu. Under åren har han också blivit mer och mer paranoid och fruktar bland annat en statskupp mot sig själv. Med viss rätta har det också visat sig. 2004 skedde ett misslyckat kuppförsök som leddes av en brittisk legosoldat vid namn Simon Mann. Margaret Thatchers son Mark Thatcher var även inblandad i kuppförsöket. Troligt är väl att det kuppförsöket berodde på de stora oljefyndigheter som har hittats i landet.
Oljeproduktionen har lett till att Obiang lever i överflöd medan befolkningen knappt gynnas alls av inkomsterna. Obiang vill undvika att utsättas för nya kuppförsök och har beslutat att anlägga en ny huvudstad så långt från kusten som möjligt. Djungeln runt Oyala och Djibloho skövlas därför och bygget av den nya huvudstaden har startat. Ett lyxhotell, universitetsbibliotek och golfbana har redan byggts. Den nya huvudstaden ska vara klar senast 2020.
Vem är näste diktator på tur att bygga in sig i en bubbla i djungeln?
 

Några länkar:

Dagens Nyheter 19 december 2012 - Diktator bygger storstad mitt i djungeln
BBC News Magazine 19 december 2012 - Equatorial Guinea: Obiang's future capital, Oyala
 

lördag 15 december 2012

Gbadolite – djungelns Versailles


Allra längst upp i norra Kongo-Kinshasa, bara någon mil från gränsfloden Ubangi och Centralafrikanska Republiken, ligger en ort som heter Gbadolite. Det där skulle kunna vara vilken liten by eller stad som helst. Så har det också varit och så är det kanske på väg att bli igen.
Från ett av palatsen i Gbadolite
(Peter York, Hemma hos diktatorn)


Begreppen ”Djungelns Versailles” och ”Afrikas Versailles” är något som har fladdrat förbi mig i periferin tidigare utan att jag egentligen har noterat dem så mycket. För ett litet tag sedan började jag ändå rota i detta, eftersom jag är lite fascinerad av både övergivna platser och excentriska diktatorer.
 
Visa större karta  Det går lätt att se resterna av palatsen och flygplatsen om man zoomar in på denna karta. Precis norr om den röda markören ligger ett av palatsen. Flygplatsen syns tydligt vid Moanda. Ytterligare ett av palatsen kan ses sydväst om flygplatsen, vid Molegbe.


Joseph-Désiré Mobutu tog makten i en statskupp i Kongo och blev president 1965. Han ändrade 1971 landets namn till Zaire och sitt eget namn 1972 till Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga (vilket betyder ungefär "Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från seger till seger med eld i sina spår"). Detta som att göra upp med kolonialmakt och europeisk influens. Han uppmanade även invånarna att ändra sina namn till mer afrikanska/zairiska namn.
Mobutu vid flygplatsen i Gbadolite
(Peter York, Hemma hos diktatorn)

Som många andra korrumperade och maktgalna diktatorer ville Mobutu resa monument för att visa sin storslagenhet och överlägsenhet. Han ägde slott och lägenheter runt om i världen. I Zaire lär han ha haft elva palats. Det sägs också att han hade nio fastigheter i Belgien, två stora slott och en paradvåning i Frankrike, två hus och ett hotell i Spanien, en sommarbostad i Portugal och ytterligare hem i Brasilien, Senegal och Elfenbenskusten.
Gbadolite var Mobutus hemby. Vissa källor säger dock att han föddes i Lisala vid Kongofloden sisådär 25 mil söderut. Någon ytterligare källa säger att hans stam kommer från området runt Gbadolite. Kanske spelar det ingen roll, det var i alla fall till Gbadolite och området runt om som Mobutu kände sig mest trygg och det var dit han flyttade sin lilla värld på 70-talet trots att det ligger ca 115 mil norr om huvudstaden Kinshasa.

Vad som finns kvar efter plundringar i ett av palatsen i Gbadolite
(http://www.artthrob.co.za/)
1967, två år efter maktövertagandet, började Mobutu att förvandla sin by till vad som senare kom att kallas för djungelns eller Afrikas Versailles. Det började med ett palats i utkanten av byn Gbadolite. Det lär ha kostat 300 miljoner pund att bygga. Otrolig summa nu – ett astronomiskt belopp då. Palatset hade en stor parkanläggning som var inspirerad av Versailles. Vid palatset byggdes en flygplats med den längsta landningsbanan i centrala Afrika, lång nog att ta emot Concorde-flygplan. Ett sådant plan syntes också på landningsbanan titt som tätt. Mobutu hyrde in detta från Air France och det stod ofta startklart ifall han och frun var uttråkade och ville ta en sväng till Paris för att shoppa.
Concorde från Air France står redo för Mobutu på Gbadolites flygplats
(http://www.facebook.com/pages/Gbadolite/)
 
Flygplatsen från senare år
(http://en.wikipedia.org/)
Personal behövdes såklart till både palats och flygplats. Många i byn fick arbete inom serviceyrken. Byn växte och blev till stad med boulevarder, hotell, elkraftverk, Coca-Cola-fabrik, högskola, sjukhus… Det byggdes också en lyxig kyrka där hans första fru och tre av hans barn begravdes. På 80-talet byggde Mobutu ytterligare ett palats utanför staden och på 90-talet byggdes ett tredje palats, i kinesisk stil. Det sägs att detta palats ska ha varit en exakt kopia av Förbjudna staden i Peking. Vid något av palatsen ska också en kärnvapensäker bunker ha byggts. Den största i Afrika, med plats för 500 personer. Från den fanns en hemlig tunnel som mynnade vid en militärhamn vid Ubangifloden.
På området hade Mobutu även ett privat mausoleum, bland annat med kvarlevorna efter Rwandas tidigare president Juvénal Habyarimana (som dog tillsammans med Burundis president Cyprien Ntaryamira när Habyarimas plan blev nedskjutet i Rwanda i april 1994, och sedermera bidrog till starten till folkmordet i Rwanda där ca 800.000 människor dödades under 100 dagar). När Laurent Kabilas styrkor närmade sig Gbadolite 1997 så lät Mobutu flyga kvarlevorna av Habyarima till Kinshasa.
Delar av det kinesiska palatset
(Peter York, Hemma hos diktatorn)
I maj 1997 störtades Mobutu och han tvingades gå i landsflykt. Han lämnade landet just från flygplatsen i Gbadolite, denna gång inte i ett Concorde utan ett ryskbyggt flygplan ägd av angolanska rörelsen UNITA. Rebellerna försökte stoppa planet men trots skottskador lyfte det till sist. Mobutu levde i exil, först i Togo och senare i Marocko. Han avled i cancer 7 september 1997 och är begravd i Marockos huvudstad Rabat. Palatsen i Gbadolite har plundrats rejält efter Mobutus flykt. De har också fått utstå väder och vind utan något underhåll.
 
Djungeln håller på att ta över området igen.  

Vegetationen tar över ett av de plundrade palatsen i Gbadolite
(http://www.myop.fr/)
 

lördag 8 december 2012

Julmarknad. Igen.

För andra helgen i rad så var jag på julmarknad. Även denna gång i Karlstad, fast på Mariebergsskogen.
Till skillnad från förra helgens julmarknad på Alsters herrgård så var det nu full vinter med snö. Liksom då var det dock kallt idag. De där julmarknaderna påminner annars om varandra rätt mycket. Det säljs ostar, ljusstakar och tovade tomtar. Det går att äta svindyr vildsvinskorv med bröd och dricka varm egentillverkad must. Idag nöjde jag mig med värmländs kôlbulle (igen!) och brända mandlar. Ja, lite av den där varma äppelmusten blev det också.


fredag 7 december 2012

Japansk whiskyprovning

Även om jag lärde mig tycka om och dricka whisky sent i livet så har jag nu hunnit smaka mig igenom några sorter. Fram tills igår hade jag ändå inte provat någon japansk whisky.

För många japanska produkter så har kvaliteten ofta varit lite medioker i början men förfinas oerhört med åren. Japansk whisky är något som många tidigare har fnyst åt men som har tagit sig in i finrummet på senare tid. Därför var det mycket intressant att vara med på provning av japansk whisky på Bishop’s Arms i Karlstad igår.
Vi var nio personer som deltog i provningen även om några till hade anmält sig. Vi satt i ett eget rum och allt presenterades snyggt och intressant av en duktig och proffsig kille.  Fem olika whiskys provades och det var en rejäl spännvidd mellan de olika sorterna, på många sätt. Vi fick gissa om ålder, styrka med mer och tycka till om dofter och smaker innan vi fick reda på de olika sorterna.

1.      Chichibu – The First. 3 år gammal och 61,8 % alkohol. Den smakade sött och lite skarpt. Jag gissade på att den vara ganska ung. Eftersmaken var lång och komplex. Med några droppar vatten blev whiskyn betydligt mjukare och faktiskt riktigt bra.

2.      Nikka – Pure Malt. Minst 12 år, ca 40 %. Fruktig och mjuk. Med bara några droppar vatten så föll den helt och blev blaskig.

3.      Asama. 12 år, 46 %. Den här var riktigt vidrig. Den både doftade och smakade bränt gummidäck.

4.      Kuruizawa - Single Cask. 36 år, 65 %. Den helt klart bästa whiskyn i provningen. Komplex och mjuk. Finns inte på marknaden längre. En flaska beräknas kosta runt 5-6000 kr.

5.      Chichibu. 2 år och 10 månader, 59,5 %. Rökig. Mycket smakrik, speciellt med tanke på hur ung den är.

Summa summarum, det var roligt och intressant att få prova några fina, dyra whiskys som inte är så lätta att få tag på. Som novis på japansk whisky skulle det för min del ha varit bra att få smaka en vanlig, överkomlig bra japansk whisky som skulle kunna vara en instegsflaska att inhandla på Systembolaget.

 

söndag 2 december 2012

Julmarknad


Alsters herrgård utanför Karlstad har anor från sent 1300-tal. Diktaren Gustaf Fröding föddes på gården 1860 och idag är det en minnesgård över honom.
I helgen har det varit julmarknad på platsen och igår var jag där. Det var mycket folk och bra stämning. Marknadsstånd fanns det gott om och det var försäljning även inne i de olika byggnaderna. Det gick att köpa både matprodukter och hantverk. Ostar, korvar, piassavakvastar, honung, tomtar… Man kunde ägna sig åt hästskokastning, ponnyridning, värma sig vid någon eld eller äta sig mätt på delikatesser.
När jag stod i kön för att köpa kôlbullar så började det singla ner lite snö. Kallt väder var det också. Snön fortsatte att dala ner under resten av marknadsbesöket. Det var riktigt passande väder för en julmarknad på en herrgård.
Det är inte mycket som är billigt på sådana där marknader men det känns bra att gynna småhandlare. Förutom att äta de fantastiskt goda kôlbullarna fick vi köpt med oss hem marsipangrisar, bröd och salami.
Kanske, kanske blir det julmarknadsbesök även nästa helg, fast då på annat håll.