Detta är den isländske författaren Arnaldur Indriðasons åttonde deckare av hittills elva i serien om polisen Erlendur och hans två kollegor Sigurður Óli och Elínborg. De två första böckerna i serien verkar inte ha översatts till svenska. Frostnätter utkom 2007 på isländska med namnet Harðskafi och översattes till svenska 2009. Boken beskrivs så här:
En kulen höstkväll hittas en kvinna hängande i en snara i sin sommarstuga vid en ensligt belägen sjö. Det verkar inte vara något mystiskt med hennes död, men när Erlendur får ett kassettband med en inspelning av en seans kvinnan deltog i strax före sin död, känner han att han måste gräva i hennes historia och ta reda på varför hennes liv fick ett så plötsligt och tragiskt slut. Samtidigt blir han engagerad i gamla olösta mysterier med försvunna människor och får tampas med spöken från sitt eget förgångna.
Det här är den tredje boken i serien jag läser. Jag har inte läst dem i ordning men det känns som att det inte gör något. En av svagheterna i bokserien, enligt mitt tycke, är att det saknas en viss personlighet. Det känns som man inte riktigt kommer nära personerna. Jag vet att många tycker det är onödigt dravel när en person eller händelse beskrivs i detalj i en vanlig deckare, till exempel ”han tog på sig sin favoritskjorta, den där rödrutiga i flanell som han fick i julklapp för två år sedan av sin fru. Han lät översta knappen vara uppknäppt eftersom det var varmt” – och att detta är helt ovidkommande för historien. Men jag tycker att det är ett viktigt inslag. Jag vill se personerna framför mig, jag vill känna hur de tänker och hur de uppför sig. Jag vill känna dem. Samma sak med miljön. Jag vill se det romanfiguren ser. Jag vill inte att det skall vara anonymt. Och just denna närvarokänsla är också viktig för att en bokserie skall vara intressant att följa från första till sista bok, i ordning. Det blir då också en intressant sidohistoria.
Precis som någon som recenserade boken på Adlibris sida skrev så håller jag med om att slutet av boken gärna hade fått vara lite mer detaljerat, i alla fall vad gäller vissa av trådarna.
Det låter säkerligen som att den här boken inte var speciellt bra – det är fel. Frostnätter är en mycket bra deckare – seanser, medier och lite annat hokuspokus till trots. Efter första tredjedelen var jag helt fast och hade svårt att lägga boken ifrån mig. Jag gillar när det är flera trådar som sakta knyts samman. Gärna med helt olika tidsperspektiv.
Jag ger boken en 4:a i betyg.
~~~
Lite länkar:
Om boken på Adlibris eller Bokus
