Bloggen fyller 1 år!

Jag kom att tänka på att jag måste ha startat min blogg för ungefär ett år sedan. Efter en snabb titt så kunde jag sen konstatera att det var just idag för ett år sedan jag skrev mitt första inlägg, ”Tabula rasa - Dåkör vi!”. Sedan dess har det blivit ungefär 120 blogginlägg och drygt 13.700 besökare. Det är siffror jag känner mig nöjd med. Mina ambitioner vid starten var att skriva om skilda ämnen och ”lagom mycket”. Om detta kan åsikterna gå isär men jag tycker själv att jag har ”producerat” ungefär det jag tänkte mig då jag startade.

Vad händer nu då? Att skriva en blogg går väl upp och ner som allt annat. Jag är fortfarande i huvudsak taggad att fortsätta med bloggen – hoppas att du kommer att följa med mig ett tag till!

Annat klotter, en aningen äldre än denna blogg.
Fotograferat inne i tornet på Karlstads domkyrka.

 

Anders Jallai – Spionen på FRA

 

Författare: Anders Jallai

Titel: Spionen på FRA

Sidor: 483

Förlag: Pocketförlaget

Först utgiven: 2010 (i pocket 2011)

Cirkapris: 42 kr pocket (Adlibris)

Jag fick ett tips av en kollega om en författare jag inte kände till tidigare; Anders Jallai. Han är förutom författare även dykare och före detta stridspilot. Han har belönats med Hans Majestäts Konungens guldmedalj efter att 2003 ha hittat den svenska DC-3:an som blev nedskjuten av Sovjet 1952. Han fann också den sovjetiska ubåten S7 på svenskt vatten 1998. Spionen på FRA är hans första roman. Efter denna har även Landsförrädaren och Natoagenten utkommit. Den första boken beskrivs såhär;

"Jag hoppar av. Du och SSI är ansvariga! Jag vet det", säger Anton Modin, dykare och före detta flygofficer, till chefen för Sektionen för särskild inhämtning och slänger sin skriftliga uppsägning på bordet. Han har just mist sin hustru och sina två barn vid Estonias förlisning och han ger militära SSI skulden för katastrofen.

Fjorton år senare får Anton Modin ledtrådar till en väl bevarad hemlighet. Den svenska marinen har på 80-talet sänkt en sovjetisk ubåt i Stockholms skärgård. Han bestämmer sig för att söka reda på den. I och med det riskerar han inte bara rikets säkerhet utan blir också lovligt byte för svensk, rysk och amerikansk säkerhetstjänst.

Anton Modin lierar sig med säkerhetspolisens hemligaste enhet och ett gerillakrig bryter ut mellan Säpo och militärens SSI mitt i den idylliska norra Stockholms skärgård under jakten på den sovjetiska miniubåten. Anton Modin söker sanning och upprättelse men också hämnd för den familj han så tragiskt förlorade.

Spionen på FRA är en djupt initierad spänningsroman om ubåtskränkningar och spioner inom FRA och underrättelsetjänsten. Den bygger på egna erfarenheter och åratal av arkivforskning och samtal med personer som varit verksamma inom underrättelseväsendet eller på annat sätt haft inblick i de händelser som boken anspelar på.

Är den här berättelsen sann, helt påhittad eller ligger det några uns sanning och guppar mellan raderna? Hursomhelst är det en spännande spionroman av nästan lite klassiskt snitt. Det känns ändå lite kittlande att det eventuellt kan finnas ett uns, eller mer, sanning bakom historien. Boken är välskriven och Anders Jallai är, förutsätter jag, mycket insatt i ämnet. Det finns flera saker i berättelsen som i alla fall jag finner ganska osannolika, fast det hör väl å andra sidan till i en sådan här spionroman. Roman nummer två, Landsförrädaren, kommer jag garanterat läsa vid lämpligt tillfälle framöver.

 

Länkar:

Pocket hos Adlibris och Bokus (Inbunden är slut på förlaget)

Anders Jallais hemsida/blogg

 

 

Diktatorns bubbla i djungeln

Nu flyttar jag mig ca 120 mil västerut och några decennier framåt från skådeplatsen för förra blogginlägget. Bara några dagar efter jag hade skrivit inlägget om den kongolesisk-zairiske diktatorn Mobutus Versaillesinspirerade palatsbyggnader i djungelbyn Gbadolite kunde man läsa i media om en annan afrikansk diktators djungeldrömmar. Ytterligare några dagar senare hade nyheten även nått svenska medier.

Kanske trodde man att galna drömmar och storhetstörstande diktatorer skulle ha haft sin gång. Lär man sig inte av historien? Nej, troligtvis inte. Platsen denna gång heter Oyala (och ligger lite utanför den lite större platsen Djibloho), landet Ekvatorialguinea och diktatorn Teodoro Obiang Nguema.

Det planerade parlamentet i Oyala
(http://www.france-guineeequatoriale.org)

Detta lilla land i Afrika är de tidigare spanska kolonierna Río Muni och Fernando Póo, sammanslaget till Spanska Guinea 1926, omdöpt till Ekvatorialguinea 1963 och självständigt 1968. Presidenten och diktatorn Obiang tog makten i en kupp 1979 (från den tidigare diktatorn Francisco Macías Nguema, som också var Obiangs farbror).

Visa större karta

Med sina 33 år vid makten är Obiang lär han vara den presidenter i världen som har suttit längst vid makten just nu. Under åren har han också blivit mer och mer paranoid och fruktar bland annat en statskupp mot sig själv. Med viss rätta har det också visat sig. 2004 skedde ett misslyckat kuppförsök som leddes av en brittisk legosoldat vid namn Simon Mann. Margaret Thatchers son Mark Thatcher var även inblandad i kuppförsöket. Troligt är väl att det kuppförsöket berodde på de stora oljefyndigheter som har hittats i landet.

Oljeproduktionen har lett till att Obiang lever i överflöd medan befolkningen knappt gynnas alls av inkomsterna. Obiang vill undvika att utsättas för nya kuppförsök och har beslutat att anlägga en ny huvudstad så långt från kusten som möjligt. Djungeln runt Oyala och Djibloho skövlas därför och bygget av den nya huvudstaden har startat. Ett lyxhotell, universitetsbibliotek och golfbana har redan byggts. Den nya huvudstaden ska vara klar senast 2020.

Vem är näste diktator på tur att bygga in sig i en bubbla i djungeln?

 

Några länkar:

Dagens Nyheter 19 december 2012 - Diktator bygger storstad mitt i djungeln

BBC News Magazine 19 december 2012 - Equatorial Guinea: Obiang's future capital, Oyala

 

Gbadolite – djungelns Versailles

Allra längst upp i norra Kongo-Kinshasa, bara någon mil från gränsfloden Ubangi och Centralafrikanska Republiken, ligger en ort som heter Gbadolite. Det där skulle kunna vara vilken liten by eller stad som helst. Så har det också varit och så är det kanske på väg att bli igen.

Från ett av palatsen i Gbadolite
(Peter York, Hemma hos diktatorn)

Begreppen ”Djungelns Versailles” och ”Afrikas Versailles” är något som har fladdrat förbi mig i periferin tidigare utan att jag egentligen har noterat dem så mycket. För ett litet tag sedan började jag ändå rota i detta, eftersom jag är lite fascinerad av både övergivna platser och excentriska diktatorer.

 

Visa större karta  Det går lätt att se resterna av palatsen och flygplatsen om man zoomar in på denna karta. Precis norr om den röda markören ligger ett av palatsen. Flygplatsen syns tydligt vid Moanda. Ytterligare ett av palatsen kan ses sydväst om flygplatsen, vid Molegbe.

Joseph-Désiré Mobutu tog makten i en statskupp i Kongo och blev president 1965. Han ändrade 1971 landets namn till Zaire och sitt eget namn 1972 till Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga (vilket betyder ungefär "Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från seger till seger med eld i sina spår"). Detta som att göra upp med kolonialmakt och europeisk influens. Han uppmanade även invånarna att ändra sina namn till mer afrikanska/zairiska namn.

Mobutu vid flygplatsen i Gbadolite
(Peter York, Hemma hos diktatorn)

Som många andra korrumperade och maktgalna diktatorer ville Mobutu resa monument för att visa sin storslagenhet och överlägsenhet. Han ägde slott och lägenheter runt om i världen. I Zaire lär han ha haft elva palats. Det sägs också att han hade nio fastigheter i Belgien, två stora slott och en paradvåning i Frankrike, två hus och ett hotell i Spanien, en sommarbostad i Portugal och ytterligare hem i Brasilien, Senegal och Elfenbenskusten.

Gbadolite var Mobutus hemby. Vissa källor säger dock att han föddes i Lisala vid Kongofloden sisådär 25 mil söderut. Någon ytterligare källa säger att hans stam kommer från området runt Gbadolite. Kanske spelar det ingen roll, det var i alla fall till Gbadolite och området runt om som Mobutu kände sig mest trygg och det var dit han flyttade sin lilla värld på 70-talet trots att det ligger ca 115 mil norr om huvudstaden Kinshasa.

Vad som finns kvar efter plundringar i ett av palatsen i Gbadolite
(http://www.artthrob.co.za/)

1967, två år efter maktövertagandet, började Mobutu att förvandla sin by till vad som senare kom att kallas för djungelns eller Afrikas Versailles. Det började med ett palats i utkanten av byn Gbadolite. Det lär ha kostat 300 miljoner pund att bygga. Otrolig summa nu – ett astronomiskt belopp då. Palatset hade en stor parkanläggning som var inspirerad av Versailles. Vid palatset byggdes en flygplats med den längsta landningsbanan i centrala Afrika, lång nog att ta emot Concorde-flygplan. Ett sådant plan syntes också på landningsbanan titt som tätt. Mobutu hyrde in detta från Air France och det stod ofta startklart ifall han och frun var uttråkade och ville ta en sväng till Paris för att shoppa.

Concorde från Air France står redo för Mobutu på Gbadolites flygplats
(http://www.facebook.com/pages/Gbadolite/)

 

Flygplatsen från senare år
(http://en.wikipedia.org/)

Personal behövdes såklart till både palats och flygplats. Många i byn fick arbete inom serviceyrken. Byn växte och blev till stad med boulevarder, hotell, elkraftverk, Coca-Cola-fabrik, högskola, sjukhus… Det byggdes också en lyxig kyrka där hans första fru och tre av hans barn begravdes. På 80-talet byggde Mobutu ytterligare ett palats utanför staden och på 90-talet byggdes ett tredje palats, i kinesisk stil. Det sägs att detta palats ska ha varit en exakt kopia av Förbjudna staden i Peking. Vid något av palatsen ska också en kärnvapensäker bunker ha byggts. Den största i Afrika, med plats för 500 personer. Från den fanns en hemlig tunnel som mynnade vid en militärhamn vid Ubangifloden.

På området hade Mobutu även ett privat mausoleum, bland annat med kvarlevorna efter Rwandas tidigare president Juvénal Habyarimana (som dog tillsammans med Burundis president Cyprien Ntaryamira när Habyarimas plan blev nedskjutet i Rwanda i april 1994, och sedermera bidrog till starten till folkmordet i Rwanda där ca 800.000 människor dödades under 100 dagar). När Laurent Kabilas styrkor närmade sig Gbadolite 1997 så lät Mobutu flyga kvarlevorna av Habyarima till Kinshasa.

Delar av det kinesiska palatset
(Peter York, Hemma hos diktatorn)

I maj 1997 störtades Mobutu och han tvingades gå i landsflykt. Han lämnade landet just från flygplatsen i Gbadolite, denna gång inte i ett Concorde utan ett ryskbyggt flygplan ägd av angolanska rörelsen UNITA. Rebellerna försökte stoppa planet men trots skottskador lyfte det till sist. Mobutu levde i exil, först i Togo och senare i Marocko. Han avled i cancer 7 september 1997 och är begravd i Marockos huvudstad Rabat. Palatsen i Gbadolite har plundrats rejält efter Mobutus flykt. De har också fått utstå väder och vind utan något underhåll.
 

Djungeln håller på att ta över området igen.  

Vegetationen tar över ett av de plundrade palatsen i Gbadolite
(http://www.myop.fr/)

 

Julmarknad. Igen.

För andra helgen i rad så var jag på julmarknad. Även denna gång i Karlstad, fast på Mariebergsskogen.

Till skillnad från förra helgens julmarknad på Alsters herrgård så var det nu full vinter med snö. Liksom då var det dock kallt idag. De där julmarknaderna påminner annars om varandra rätt mycket. Det säljs ostar, ljusstakar och tovade tomtar. Det går att äta svindyr vildsvinskorv med bröd och dricka varm egentillverkad must. Idag nöjde jag mig med värmländs kôlbulle (igen!) och brända mandlar. Ja, lite av den där varma äppelmusten blev det också.

Japansk whiskyprovning

Även om jag lärde mig tycka om och dricka whisky sent i livet så har jag nu hunnit smaka mig igenom några sorter. Fram tills igår hade jag ändå inte provat någon japansk whisky.

För många japanska produkter så har kvaliteten ofta varit lite medioker i början men förfinas oerhört med åren. Japansk whisky är något som många tidigare har fnyst åt men som har tagit sig in i finrummet på senare tid. Därför var det mycket intressant att vara med på provning av japansk whisky på Bishop’s Arms i Karlstad igår.

Vi var nio personer som deltog i provningen även om några till hade anmält sig. Vi satt i ett eget rum och allt presenterades snyggt och intressant av en duktig och proffsig kille.  Fem olika whiskys provades och det var en rejäl spännvidd mellan de olika sorterna, på många sätt. Vi fick gissa om ålder, styrka med mer och tycka till om dofter och smaker innan vi fick reda på de olika sorterna.

1.      Chichibu – The First. 3 år gammal och 61,8 % alkohol. Den smakade sött och lite skarpt. Jag gissade på att den vara ganska ung. Eftersmaken var lång och komplex. Med några droppar vatten blev whiskyn betydligt mjukare och faktiskt riktigt bra.

2.      Nikka – Pure Malt. Minst 12 år, ca 40 %. Fruktig och mjuk. Med bara några droppar vatten så föll den helt och blev blaskig.

3.      Asama. 12 år, 46 %. Den här var riktigt vidrig. Den både doftade och smakade bränt gummidäck.

4.      Kuruizawa - Single Cask. 36 år, 65 %. Den helt klart bästa whiskyn i provningen. Komplex och mjuk. Finns inte på marknaden längre. En flaska beräknas kosta runt 5-6000 kr.

5.      Chichibu. 2 år och 10 månader, 59,5 %. Rökig. Mycket smakrik, speciellt med tanke på hur ung den är.

Summa summarum, det var roligt och intressant att få prova några fina, dyra whiskys som inte är så lätta att få tag på. Som novis på japansk whisky skulle det för min del ha varit bra att få smaka en vanlig, överkomlig bra japansk whisky som skulle kunna vara en instegsflaska att inhandla på Systembolaget.

 

Julmarknad

Alsters herrgård utanför Karlstad har anor från sent 1300-tal. Diktaren Gustaf Fröding föddes på gården 1860 och idag är det en minnesgård över honom.

I helgen har det varit julmarknad på platsen och igår var jag där. Det var mycket folk och bra stämning. Marknadsstånd fanns det gott om och det var försäljning även inne i de olika byggnaderna. Det gick att köpa både matprodukter och hantverk. Ostar, korvar, piassavakvastar, honung, tomtar… Man kunde ägna sig åt hästskokastning, ponnyridning, värma sig vid någon eld eller äta sig mätt på delikatesser.

När jag stod i kön för att köpa kôlbullar så började det singla ner lite snö. Kallt väder var det också. Snön fortsatte att dala ner under resten av marknadsbesöket. Det var riktigt passande väder för en julmarknad på en herrgård.

Det är inte mycket som är billigt på sådana där marknader men det känns bra att gynna småhandlare. Förutom att äta de fantastiskt goda kôlbullarna fick vi köpt med oss hem marsipangrisar, bröd och salami.

Kanske, kanske blir det julmarknadsbesök även nästa helg, fast då på annat håll.

Albanien 100 år

Just idag fyller Albanien 100 år!

Festligheter har förberetts och centrala Tirana har smyckats med albanska flaggor och rödsvarta färger. Förmodligen ser det ut på liknande sätt i resten av örnarnas och Mercedesbilarnas förlovade land, bland albaner i grannländerna Kosovo och Makedonien, samt bland diasporan runt om i världen.

Skanderbeg och den albanska flaggan i Tirana
(eget foto 2005)

 

Albanerna höll emot turkarnas erövring av Balkan under lång tid, speciellt med hjälp av nationalhjälten Skanderbeg på 1400-talet. När ottomanska riket rämnade utropades Albanien som självständigt land den 28 november 1912.

Under de 100 åren har Albanien och albanerna fått uppleva en omvälvande tid. Efter första världskriget utropades landet till kungarike 1928 under kung Zog. Italienarna ockuperade landet under andra världskriget och kungen fick gå i landsflykt. Efter kriget förvandlades landet till en socialistisk folkrepublik under Enver Hoxha. De starka förbindelserna med Sovjetunionen och Kina blev efter en tid mycket spända och landet kom senare att vara ett av de mer isolerade samhällena i världen. Diktatorn Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Pyramidspel utarmade en stor del av befolkningen, många flydde och anarki utbröt. Landet stod på randen till inbördeskrig men har sedan sakta återhämtat sig. Än idag är landet ett av Europas fattigaste.

Trots fattigdom och många svåra år är albanerna ett starkt och stolt folk, inte minst just denna dag.

En dag, två människor, tjugo år, en bok.

Författare: David Nicholls

Titel: En dag

Originaltitel: One Day

Sidor: 429

Förlag: Printz Publishing

Först utgiven: 2009 (2010 på svenska)

Cirkapris: 198 kr inbunden (Adlibris) / 47 kr pocket (Adlibris)

 

David Nicholls, som bland annat har skrivit tv-serien Kalla fötter (Coold feet), har sedan tidigare kommit med två romaner; På vinst och förlust (Starter for Ten) och Mitt livs roll (The Understudy).

En dag (One Day) har blivit en riktig storsäljare och har även har filmatiserats. Boken beskrivs ofta som en feelgood-roman. Handlingen presenteras på följande sätt:

Du kan leva hela ditt liv utan att inse att det du letar efter finns rakt framför dig.

15 juli 1988. Emma och Dexter tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. Dagen efter måste de gå skilda vägar. Men var kommer de vara den 15 juli året därpå? Och alla år som följer?

Det är inte svårt att gissa sig till hur den här historien kommer att sluta. Lite förvånad blev jag ändå att slutet inte var helt som jag hade tänkt mig det. Att boken beskrivs som en feelgood-roman tycker jag stämmer till stor del, även om det finns en hel del mörka partier i storyn. Det är intressant att följa personerna och samhället genom åren. Den ena kommer från överklassen och glider genom livet, den andra får hanka sig fram. Någonstans på vägen förändras detta för de båda. Några avsnitt i boken tycker jag är sega och ointressanta. Det kan ibland bli lite för mycket detaljer och utsvävningar om teateruppsättningar och programledarjobb.

 

Boken kan bland annat köpas på Adlibris (inbunden / pocket) och på Bokus (inbunden / pocket).

David Nicholls hemsida finns här.

 

Nyhetssammanfattning

Emellanåt är det nyhetstorka och det finns knappt någon anledning att titta på nyhetssändningarna. Ibland händer så mycket så det blir svårt att sålla. Så har det varit de senaste dagarna.

I veckan som gick handlade det mycket om Sverigedemokraterna och filmen som Expressen släppte nya avsnitt av varje dag. Politiker som sparkar efter folk och förolämpar dem verbalt. En av personerna i partitoppen har fått sparken, en annan har tagit time out.

De senaste dagarna har det skjutits raketer från Gaza in i Israel och Israel har bombat det isolerade palestinska området. Många har dött. Vem startade? Vem svarade? Hur länge ska detta pågå?

Nyhetsflödet här uppe i Norden har de senaste dagarna handlat, förutom om SD, om SAS. Förhandlingar pågår mellan företaget, facket och bankerna. I morgon kan vi vakna upp med att SAS har gått i konkurs. Flera flygbolag har aviserat att de står beredda att ta över om så sker.

Den senaste tidens strider i östra Kongo har eskalerat. Under helgen har gerillagruppen March 23 Movement, M23, avancerat till att stå bara några kilometer från staden Goma vid gränsen till Rwanda. Flygplatsen i staden har stängt.

Snart börjar en ny vecka. Kommer vi att få några svar på ovanstående händelser? Hursomhelst kommer det bli intressant att följa vad som kommer att ske i dessa frågor.

Mannen som är större på insidan än på utsidan

Trots att det idag är Fars dag kommer detta inlägg inte att handla om min egen far, även om rubriken hade kunnat passa in även på honom. Detta inlägg handlar om Laurentsio Pettersson.

Laurentsio blev känd för den breda allmänheten, och så även för mig, genom SVT:s realityserie Mot alla odds som sändes i början av 2012. Serien handlade om tio personer som tillsammans ska ta sig 150 mil genom Afrika, från Victoriafallen till Atlantkusten. (Den 28 januari i år så skrev jag ett blogginlägg om detta program, vilket kan läsas här.) Laurentsio var en av deltagarna i serien som snabbt blev en favorit bland många.

Laurentsio Pettersson föreläser i Karlstad

Idag stod Laurentsio på scenen inför ganska många åhörare i Karlstad och höll föredrag om sig själv. Det blev många skratt och även en hel del tårar, så även från mig. Laurentsio berättade om sitt liv från de första åren på barnhem i Rumänien, om hjälpsändningar från Västeuropa och hur han blev adopterad av ett svenskt par som deltog i hjälpsändningarna från Sverige. Han pratade vidare om sina handikapp och lite om operationerna han har gått igenom. Larre, han kallas visst så av vissa, visade även foton och videosnuttar från dessa tidiga år, och vidare genom livet. Det bjöds på många små glimtar men tyngdpunkterna gick vidare med den första tiden i Sverige, hur han började med idrott och vann tre guldmedaljer vid Special Olympics i USA. Han berättade också mycket om serien Mot alla odds och hur han har medverkat i musikvideos, i modesammanhang och i filmer. Föreläsningen rundades av med berättelse, bilder och videoklipp från när han tidigare i år åkte tillbaks till Rumänien, besökte sitt gamla barnhem och även mötte sina biologiska föräldrar, bror och mormor. Detta har även visats som dokumentär på tv tidigare i höst. Jag antar att inte många ögon var torra bland publiken när han pratade om detta.

Laurentsio har en stark utstrålning och charm. Många personer har sagt att de aldrig ser honom arg eller nedstämd. De flesta personer blir glada i hans närvaro. Mycket i Larres barndom är misär, fast han har en förmåga att vända allt till något positivt. Det är en otrolig egenskap.

120 cm Laurentsio är en mycket större man på insidan än på utsidan.

 

Tända ljus

Allhelgonahelgen. Det betyder tända ljus på kyrkogårdarna och tankar till de som inte är hos oss längre. Vid sådana tillfällen tycker jag att det känns tomt att bo långt ifrån var jag är född och att jag inte kan besöka de gravar jag skulle vilja gå till. När jag är och hälsar på i Kungälvstrakten så är det i alla fall en grav jag alltid besöker.

Sedan några år har jag hakat på min sambos och hennes systers tradition att gå till kyrkogården här i stan och tända ljus på den allmänna platsen vid allhelgona. Det känns fint och bra. Även om jag saknar att besöka vissa närstående personers gravar har jag nu börjat tänka runt det hela på ett annat sätt. Eftersom jag nu inte står vid en viss grav på allhelgona så går mina tankar istället till fler nära och kära bortgångna personer när jag tänder det där ljuset.

Det gäller att vända tomheten och istället fylla den.

Tända ljus på Västra Kyrkogården i Karlstad

 

Ramlösa

Är det någon som har noterat designförbättringen på min blogg? Smaken är visserligen olika, designförsämring kanske andra tycker. Vi får väl kalla det designförändring.

Vad är det då som har hänt? Äntligen och efter mycket letande och trixande så har jag fått bort de vita (fula?) ramarna runt alla bilder!

Det är knepigt att det automatiskt läggs på ramar på bilder och att man inte enkelt kan ta bort det. Nuförtiden har har man ju faktiskt många mallar och dylikt att gå efter när man gör en blogg. Lösningen fanns i kodmallen. Sånt är jag inte van vid att pilla med. Jag hittade lösningen i bloggen Fixa din Blogspot under rubriken Ta bort ram på bilder. Det blev till att hålla tungan rätt i mun och följa instruktionen. Det verkar i alla fall funka bra. Bilderna är nu äntligen ramlösa!

Den nakne ambassadören

Författare: Magnus Zaar

Titel: Den nakne ambassadören

Sidor: 348

Serie: Del 1 i serien om Clara Fabre

Förlag: Telegram Bokförlag / Pocketförlaget

Först utgiven: 2011 (2012 i pocket)

Pris i pocket: 42 kr (Adlibris)

Utrikesdepartementet, svensk ambassad och Sidas biståndspengar. Det kanske inte låter så roligt att läsa om, snarare riktigt förbaskat trist. Men det här är en riktigt, riktigt bra thriller!

Magnus Zaars debutroman är mycket trevlig och spännande läsning. Det är skönt med nytänkande inom kriminalgenren. Skönt att för en gångs skull slippa schablonbilden av en lönnfet skild poliskommissarie med lättare alkoholproblem som tillsammans med några yngre kollegor löser mord hit och dit. I den här deckaren slipper man i stort sett polisen överhuvudtaget. Lika lite som all sans och trovärdighet saknades när en läkare och dennes familj sprang runt och förhörde folk, letade ledtrådar och löste fallet i Lars Keplers Hypnotisören, lika mycket finns trovärdigheten i denna berättelse där polisens insats är minimal.

 

Boken beskrivs såhär:

När den svenske ambassadören i Östkongo oväntat försvinner, beslutar sig ledningen för det svenska Utrikesdepartementet, bränt av flertalet politiska skandaler, att skicka ner den unga, egensinniga och rättframma diplomaten Clara Fabre. UD klarar inte av fler braskande löpsedlar och kvällstidningsdrev och Claras uppdrag är att täcka upp för något som ser ut att kunna bli en besvärande situation. Clara, ensamstående mamma till tvååriga Bianca, måste åka iväg och tar med sig dottern.

I Afrika hittar hon så småningom ambassadören - död. UD tystar ner saken, men Clara förstår att det är någonting som inte stämmer. Då händer det slag i slag: ett inbrott, en uppdykande kongolesisk minister, en polis som visar sig inte existera, ett möte med Claras afrikanska väninna Miss Masindi, som har råkat väldigt illa ut. Clara vet inte längre vem som är vän och vem som är fiende.

Jag gillar miljöerna som den här boken utspelar sig i, både i Afrika och inom UD/ambassadvärlden. Vanligtvist är jag mycket skeptisk mot böcker som utspelar sig i fingerade länder, städer eller andra miljöer. Just i den här boken känns det dock helt rätt att det mesta av berättelsen utspelar sig i det fingerade landet Östkongo. En av anledningarna till att författaren väljer en fingerad geografisk miljö framför en verklig plats kan vara att han inte vill stöta sig med det landet. Mer troligt är kanske ändå att de problem i form av snedfördelade biståndspengar och korruption skulle kunna stämma in på flera eller många länder i Afrika. Om ett verkligt land hade valts så hade andra länder automatiskt exkluderats.

Som sagt – detta är en debutroman. Jag var fast från första sidan och ser fram emot att läsa kommande delar i serien. Det finns några saker jag funderar på i berättelsen. Vet inte om de ska kallas trovärdighetsbrister eller ej, men de stör ändå litegrann. Dels är jag skeptisk till att en person skulle ta med sig sitt tvååriga barn på ett kort uppdrag till en korrumperad diktatur i Afrika. Clara får under berättelsen ta med sig sin dotter Bianca på många farligheter. Kanske logiskt eftersom dottern ändå var med till Afrika men..nja. En annan sak som stör berättelsen något är Claras sätt att klara sig från biffiga livvakter med fler och till och med slår ned dem.

~~~~~

Lite om författaren: Född 1966. Är även journalist och teveproducent. Magnus Zaar började skriva den här boken när han hade tagit paus från sitt arbete och följde med sin fru som fick tjänst på ambassaden i Uganda.

 

Länkar:

Adlibris: Inbunden / Pocket / e-bok

Bokus: Inbunden / Pocket / e-bok

MagnusZaar på Twitter

 

Den röda damcykeln av Mats Ahlstedt

Författare: Mats Ahlstedt

Titel: Den röda damcykeln

Sidor: 472

Serie: Del 3 i serien om Sören Högström och Fatima Wallinder

Förlag: Kabusa Böcker

Först utgiven: 2007 (2008 i pocket)

Pris i pocket: 45 kr (Adlibris)

Boken beskrivs såhär:

En drogpåverkad man hugger ihjäl sin fru med en yxa medan parets barn låser in sig i badrummet. Det ser ut att vara ett sorgligt rutinfall för kommisarie Sören Högström och hans kollega Fatima Wallinder vid länskriminalen i Göteborg, men det blir mer komplicerat när Wallinder upptäcker att mördaren för tio år sedan begick samma brott, då i närvaro av sin numera 17-åriga dotter. Dottern är försvunnen och Wallinder börjar söka efter henne, utan att förstå att hon utsätter sig själv för livsfara.

Samtidigt dyker en ung flicka plötsligt upp hos Oskar Lagerström, en lätt alkoholiserad och deprimerad änkling som fortfarande sörjer den trafikolycka som kostade hans fru och dotter livet tio år tidigare, en olycka som han själv orsakade. Den unga flickan flyr från något och har ingenstans att bo. Hon vägrar att tala om vad hon heter och Oskar kallar henne Felicia efter sin dotter. Men vem är hon? Och varför hittar han en röd damcykel i trädgården? Är det bara en slump att den ligger där eller har den något att göra med den bok Oskars fru publicerade precis före olyckan, en bok med namnet Den röda damcykeln, om mäns våld mot kvinnor?

Den röda damcykeln är en roman om de tysta offren. De som får leva med skammen och vetskapen om att vara barn till en mördare. Och om alla de barn som ingen bryr sig om tills någon börjar utnyttja dem.

Den här, den tredje delen av Mats Ahlstedts serie med Sören och Fatima, är den jag läste först. Det var ganska längesedan nu. Jag hade fått tips om Ahlstedt, att han skrev bra och berättelserna utspelar sig i mina gamla hemtrakter (Kungälv/Ale). När jag skulle till att beställa en bok av honom var de två första i serien tillfälligt slut. Därför blev denna den första boken jag läste av honom. Kanske tur det, jag blev riktigt förtjust i boken - handlingen, karaktärerna, och miljön. När jag senare läste de två första böckerna så tyckte jag inte de var lika bra. Hur som helst är det bättre att en serie blir bättre med tiden än att det går utför.
  

 

Länkar:

Adlibris Inbunden Pocket e-bok

Bokus Inbunden Pocket e-bok

 

 

Trubbel i paradiset

Söderhavet… Smaka på det namnet. Det är så man känner cocossmaken, kanske är det till och med Bounty. Den klassiska drömmen om Söderhavet kanske inte riktigt hänger kvar men visst finns den romantiserade bilden av paradiset där? Pojkäventyret. Skattkammarön, Robinson Crusoe, Myteriet på Bounty, vajande palmer, kritvita stränder och turkost vatten. Bastkjolar och barbröstade skönheter.

Paradiset?
(http://www.expat-blog.com)

I månadsskiftet september/oktober upprättade Sverige diplomatiska relationer med tre länder i ”Söderhavet”; Tuvalu, Kiribati och Nauru. Först ut var Tuvalu den 24 september. Ceremonin hölls i Sveriges FN-representations lokaler och representerades av Carl Bildt. Den 1 oktober meddelade UD att Sverige även har upprättat diplomatiska relationer med Nauru och Kiribati. Detta ska ha skett under det årliga höstmötet i FN. Carl Bildt ska då ha bekräftat relationerna med Naurus utrikesminister Kieren Keke och Kiribatis president Anote Tong.

 

Visa större karta

Hur går det till när diplomatiska förbindelser upprättas? Jag är nyfiken på processen. Hur börjar det? Tas det ett regeringsbeslut och sedan kontakt genom en officiell note från UD genom FN-diplomater? Eller är det i dessa moderna tider av sociala medier kanske så att vår utrikesminister skickar ett twittermeddelande till Kiribatis president och frågar om de vill bli kompisar med Sverige? Kanske ligger sanningen någonstans däremellan.

Dessutom, vad förväntas Sverige få ut av kontakterna med dessa länder, och vad kan de förvänta sig få ut av kontakterna med Sverige? I pressmeddelandena från UD sägs att Sverige och dessa länder har gemensamma intressen i klimatfrågorna. Och det är klart, alla dessa tre länder, som på ett eller annat sätt faktiskt är på väg att försvinna, har medlemskap ibland annat FN och kan där göra sina röster hörda.

Men vad är de där länderna för ställen egentligen? Är bilden av paradiset intakt eller finns det en annan bild?

Tuvalu

 

Det här landet är nog mest känt för två saker. Dels att för att det är ett av de länder som först riskerar att försvinna helt om/när havsvattnet höjs till följd av klimatförändringarna. Landets högsta punkt ligger 4,6 meter över havet. Den andra saken landet är känt för är att man har kunnat sälja ut sig på marknaden genom sin toppdomän (.tv) inom internet, och att ha ”spottat” ut frimärken till samlare – inte bara från landet i sin helhet utan även från varje enskild ö.

Frimärke med domännamnet .tv
(http://www.computer-stamps.com)

Tuvalu blev självständigt 1978 efter att ha varit brittiskt. Landet består av nio atoller med en sammanlagd landareal ungefär lika stor som Visingsö och har ca 10.000 invånare. Fullvärdig medlem av FN sedan år 2000 och har därmed samma teoretiska makt där som Sverige, eller föralldel USA, Ryssland, Kina… (om man bortser från säkerhetsrådet).

Översvämning på Tuvalu
(http://www.tuvaluislands.com)

Landet har varit flitig i klimatdebatten runt om i världen och har fått relativt stor uppmärksamhet för det. Detta till stor del för att man har kunnat visa vad en havsnivåhöjning kan orsaka – man tror att hela landet Tuvalu kan vara försvunnet inom de närmsta hundra åren. Det finns diskussioner om evakueringsplaner för befolkningen till Australien, Nya Zeeland eller Fiji. Redan nu uppstår problem emellanåt. Både vägarna och landets enda flygplats översvämmas emellanåt. Havsvatten sipprar upp genom den porösa korallen. Det har också förekommit problem med dricksvattnet. Pirkko Lindberg har skrivit en bra bok om landet och växthuseffekten, SOS Tuvalu. Boken beskrivs som reseskildring med ekologiska förtecken.

Hjälp!
(http://coolheadsforahotplanet.wordpress.com/2012/04/11/the-sinking-of-tuvalu/)

 

Kiribati

 

Jämfört med grannlandet Tuvalu så är Kiribati stort. Strax över 100.000 invånare fördelade på 33 öar och atoller. En total landyta motsvarande drygt halva Öland men enormt utspritt. Man får segla ungefär 4.400 km för att ta sig mellan de öar i landet som ligger längst bort från varandra, ett avstånd som ungefär motsvarar från Stockholm till Afghanistan. Kiribati var en brittisk koloni tillsammans med Tuvalu under namnet Gilbert- och Elliceöarna. Öarna separerades 1975. Elliceöarna blev Tuvalu vid självständigheten 1978. Gilbertöarna bytte namn till Kiribati vid självständigheten 1979. Under andra världskriget var flera av öarna, liksom många andra öar i Stilla Havsområdet, ockuperade av japanerna. Ett av de blodigaste slagen utspelade sig på Tarawa, Kiribatis huvudö. USA har också gjort kärnvapenprov vid några av de mest avlägsna öarna i östra delarna av landet.

Battle of Tarawa, November 1943
(http://www.ibiblio.org)

Även detta land riskerar att påverkas starkt av klimatförändringarna på samma sätt som grannlandet Tuvalu. Två obebodda småöar i en av atollerna lär redan ha försvunnit under havet. De flesta öar i Kiribati når bara några fåtal meter över havet. Undantaget är ön Banaba som når hela 81 meter. Liksom Tuvalu har man börjat förbereda sig på den dagen havsnivån stiger så pass mycket att ingen längre kan bo kvar på öarna. Förfrågningar är ställda till Australien och Nya Zeeland om att ta emot kiribatier som flyktingar. Förhandlingar pågår även med Fijis regering om att köpa ett område där för att på sikt kunna flytta Kiribatis befolkning.

Utsatta öar
(http://occupyilluminati.com)

Nauru

Världens minsta republik, har ca 13.000 invånare och består av en endaste ö – några kvadratkilometer mindre än Visingsö. Tyskland ockuperade ön i slutet av 1800-talet. Efter första världskriget blev ön ett mandat under Nationernas Förbund och administrerades av Australien. Nauru blev helt självständigt 1968.

För några decennier sedan var Nauru och dess invånare mycket rika. Rikedomarna kom från fosfat som bröts på ön och exporterades. Under 60- och 70-talen hade Nauru världens högsta BNP per capita och under 80-talet hade landet sitt allra bästa ekonomiska läge. Det nationella flygbolaget Air Nauru var välkänt i regionen och hade flygrutter som täckte stora delar av Oceanien och ända bort till östra Asien. Man köpte fastigheter utomlands. I Melbourne försökte man tidigt bygga upp ett ”finansiellt centrum” med en skyskrapa ”Nauru House” i centrum. Detta som någon typ av ekonomisk fond i förberedande för den dagen fosfaten på ön skulle ta slut.

Republiken Nauru
(http://brookmeakins.wordpress.com)

På grund av brist på odlingsbar mark samt den starka ekonomin kom nauruerna att importera mycket i ”skräpmatsväg”. Detta har resulterat i att en stor del av befolkningen är överviktig och över 40 % av befolkningen har diabetes, den största koncentrationen i världen.

Rester från utvinningen av fosfat
(http://theintrepid.blogspot.se/2009/05/nauru-movie-adrift.html)

Redan på slutet av 80-talet började utvinningen av fosfat avta, detta på grund av både minskade tillgångar och efterfrågan. I dagsläget har nästan all fosfatutvinning upphört. Miljön är starkt påverkad då stora delar av ön i praktiken är bortgrävd genom dagbrottsbrytningen av fosfat. För att komma till rätta med ekonomin provade man på att vara ett skatteparadis och landet blev också ett center för illegal pengatvätt. Mellan 2001 och 2008 tjänade Nauru pengar på att husera asylsökande för Australiens räkning. Eventuellt kommer lägret att öppnas på nytt.

Läger för personer som söker asyl i Australien
(http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/1920488.stm)

Landet har också utnyttjat sina relationer med andra länder och sin plats i FN för att dra ekonomiska fördelar. Efter att ha blivit medlem i FN 1999 har Nauru växlat flera gånger mellan att ha officiella relationer med Folkrepubliken Kina och Republiken Kina (Taiwan). Som ”tack för stöd” har Nauru vid minst ett av dessa tillfällen ha fått sisådär 130 miljoner dollar. Nauru erkände Kosovo i ett tidigt skede. I december 2009 erkände man också både Abchaziens och Sydossetiens självständigheter som det fjärde landet i världen. Det sägs att Ryssland har skänkt Nauru humanitär hjälp i form av 50 miljoner dollar för detta, vilket Naurus regering förnekar. Trots försök att omstrukturera ekonomin har landet varit på gränsen till helt bankrutt. Man har fått sälja av Nauru House i Melbourne och andra fastigheter utomlands. Periodvis har ön varit helt isolerad utan någon som helst kontakt med omvärlden.

 

 

Länkar:

Pressmeddelande från UD om upprättande av diplomatiska relationer med Tuvalu http://www.regeringen.se/sb/d/16445/a/200084

Pressmeddelande från UD om upprättande av diplomatiska relationer med Nauru och Kiribati http://www.regeringen.se/sb/d/16542/a/200550

SOS Tuvalu av Pirkko Lindberg http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9150105930